Om en stund åker jag ner till Mariestad för att hålla föredrag på min gamla skola, Trädgårdsskolan, tillsammans med Claes Astin, Åke Möller och Lars Bergström. Meningen är att vi ska prata skrönor och minnen från Mariestad vilket ska bli kul. I morgon håller jag däremot ett rent ufoföredrag (11.00) på samma skola.

Sist jag ”framträdde” i Trädgårdsskolans aula var 1970 eller 1971. Då hade jag en roll i en skolpjäs som jag inte längre minns namnet på. Kommer faktiskt bara i håg två saker. Det ena är att jag var himla nervös och det andra är en replik som jag hade: ”Lite mer utav det röda tack!” Inte så imponerande sett ur minnesperspektiv.

Pratade med UFO-Sverige gamle kassör Imre Horváth på telefon för en stund sedan. Stackars Imre, som aldrig har rökt, har drabbats av KOL och diabetes. Inte alls bra.

Snart måste jag dra. Familjen stannar hemma, innebandy väntar grabbarna och jag får väl följa det hela på telefon.

/…/

Så var det slut och färdigpratat på Trädgårdsskolan. 170 personer kom och aulan var knökad till sista plats – extra stolar fick bäras in. Trevligt med massor av skrönor och spännande historik om en skola som många i publiken hade gått. Att döma av reaktionerna var folk riktigt nöjda och det fälldes massor av positiva kommentarer på vägen ut. Jag pratade i 30 minuter till bilder som jag själva hade de tagit i de flesta fall. Bland annat visade jag en serie bilder från när Roxybiografen brann ned natten till den 11 februari 1980 (då var jag med), foton från Bois hockeymatcher och en del lustifikationer som jag plockat upp under mina år i Mariestad.

Flera gamla bekanta kom fram och hälsade. Bland andra Sam Hjalmarsson som jag gick i samma klass som i flera år. Att återvända till sin egen hemstad för att prata inför kända och okända är häftigt och jag är mycket glad över att jag fick chansen.

Efter det hela stack jag till Stefan och käkade hemgjord pizza med några välförtjänta pilsner innan det var dags att vandra hem i regnet med ett lånat paraply. Det sista vi gjorde var att titta på Tarantinos ”Death Proof” som var rätt underlig, våldsam och utan större mening. Eller snarare ingen mening alls. Då var klockan 00.30 och på vägen hem fick jag nöjet att träffa ett antal av Mariestads yngre garde längs min väg genom staden.

Hemma var mamma vaken och hade svårt att sova eftersom hennes brors fru hade ringt från Jönköping och berättat att Nisse, som han heter, blivit sämre. Hon undrade om inte mamma kunde åka ner så vi bestämde att jag skulle ta den vägen med henne på söndag innan jag åkte vidare hemåt.

På plats på scenen. Åke Möller, Lars Bergström, Claes Astin och undertecknad.