Efter frukost med mamma gick jag över till Rune Fogelquist som bor tvärs över gatan för att prata en stund om astronomiklubben, hans problematiska bokprojekt och annat gemensamt. Det är alltid trevligt att träffa Rune, tiden går fort när man sitter hemma hos honom i vardagsrummet. Rune är en av Sveriges ledande amatörastronomer och han har stor respekt för UFO-Sveriges arbete.

När jag var tvungen att sticka ned på stan för att hjälpa mamma med en del ärenden hamnade jag på Karströms bohandel där den ”nye” ägaren högg mig och undrade om jag inte skulle komma någon gång i december för att signera böcker och prata lite med kunderna. Vilket ju vore trevligt. Vi får väl se hur det går att ordna.

När jag var kvar på stan ringde Inger Waern, före detta medlem i Boris Jungkvists UFO-Luftrumsbevakning, som jag redan i går hade satt på att försöka hitta en person i Ullervad där hon bor. Det var i går som P1 sände ett program där en man som bara nämndes vid förnamn, Henrik, berättade om hur han hade räddat tusentals filmer från att förstöras och att dessa sedan många år låg i en övergiven luftbevakningscentral under åldershemmet i Ullervad.

Eftersom jag tyckte att det lät riktigt spännande så ville jag hitta mannen och titta på den fantastiska filmsamlingen. I går lyckades det inte men i dag hade hon fått upp ett spår och vi bestämde snabbt för att träffas hemma hos henne.

Tillsammans åkte vi sedan till Nykvarn där hon visste att mannen bodde och så knackade jag på medan hon vandrade tillbaka hem. Och det visade sig vara rätt person som stod och borrade i en skorstensplåt tillsammans med en lärling från Etiopien när jag kom in. Henrik ställde gärna upp och visade den nedlagda stridsledningscentralen där alla filmerna låg. Vi kom överens om  att ses i morgon klockan 10 då jag skulle komma och plocka upp honom.

På väg in till Lundstedts, där vi traditionsenligt samlas för våra grabbträffar hämtade jag Kjell Eriksson som varit och hälsat på sin mamma han också. När vi kom fram till konditoriet var vi först där men snart ramlade alla de andra in: Bosse M, Bo A, Gunnar, Lars, Timo, Stefan, Per-Åke och Olle. Efter en stund var vi kända som räkmackegänget av personalen där vi satt och smackade i oss samtidigt som vi pratade om dagens kommande vedermödor.

Nästa anhalt blev Ica Oxen där en vagn långsamt fylldes med rotsaker, lax, kycklingfiléer, chips och annat som ett killgäng kan behöva. Ni kan se större delen av gänget på bilden ovan. Efter diverse frakter hit och dit genom stan så samlades vi igen i Trädgårdsskolans gymnastiksal för tre timmars hälsobringande innebandy. Själv hade jag fått tillbaka en stor del av mitt ryggonda sedan jag suttit i en alldeles för mjuk stol hemma hos Rune Fogelquist några timmar tdigare.

Min rygg är ett under av komplexitet så efter att ha blivit bra så var jag nu nästan nere för räkning igen. Men skam den som ger sig. Vi lät en snurrande flaska dela upp oss i tre lag, Kassan, M-Ball och Hvetlanda Ångpanneförening, den senare döpte jag själv efter vårt korplag i innebandy av Anno 1979 eller så. Det blev några hårda timmar i hallen, min rygg gjorde att jag ibland inte kunde passa, andra gånger inte skjuta och då och att jag inte kunde springa. Men en och annan boll lyckades jag trots det peta in och när allt var slut så hade vi och M-Boll lika många vinster.

Då inträffade undret. Vi delade upp oss i två lag och körde fyra mot fyra och till sist, de sista fem minuterna, sista målet vinner. Det var då jag bestämde mig för att öra skiten ur mig oavsett hur ont det gjorde. Och när alla andra hade brutit ryggen och fått bäras ut på bår så släppte plötsligt allt det onda och jag kände inte den minsta smärta. Jag blev helt enkelt bra igen. Och sista målet gjorde vi också.

Efter att ha släpat oss in i duschen kändes det något bättre. Syret började så snart återkomma till kroppens alla delar och ingen verkade ha fått svårare skador. Per-Åke fick en boll i ansiktet och blodvite på knät, Gunnar fick bryta för att tillfälligt kyla en blessyr på benet och Olle sträckte sig tidigt men spelade på ändå. Det jag tycker är märkligast är att jag får ont i ryggen av att stå och prata eller sitta i en fåtölj en stund men inte av att jaga skiten ur mig med en innebandyklubba i näven. Då blir jag frisk!

Sedan blev det herrmiddag med vin och pilsnerdricka hemma hos Bosse M där det vankades både förrätt och efterrätt, filmfrågetävling som Olle fixade, snabbildspel från innebandymatcherna signerat Stefan och en kortversion på en timma av vår Australienresa som jag själv stod för.

Tror att vi hade rätt trevligt.

Tro det heller ej. Här gör Kjell i svart mål på Bosse i rött.

Lars Erlandsson vilar.

Bosse Magnusson visar att Timo Taiminen att innebandy är en sport för män.

Kjell försöker kroka Erlandsson men missar.

Bosse berättar om ett fiskafänge medan Kjell lyssnar skeptiskt.

Kvällens vinkännare imponerar inte på Lars Erlandsson.