Dagsarkiv: 19 juli 2010

UFO-Aktuellt på G

I dag fick vi veta att det nya numret av UFO-Aktuellt kommer att levereras till Enköping i morgon. Där ska vi sedan ses vid 13-tiden på onsdag för att ”plocka” tidningen, alltså stoppa den i kuvert med rätt adress utanpå, och skicka ut den till prenumeranterna. Så nummer två för i år blir en sommartidning. Lite ovanligt men så har vi också kommit lite efter i år eftersom vi har inlett ett helt nytt trycksamarbete med UFO-Norge. Ett samarbete som har gått mycket bra men som tog lite extra tid så här i början.

Har hunnit med att sitta vid datorn en del, framför allt för att besvara epost, men har också fortsatt att göra en del sorteringsarbete, främst när det gäller en del egna diabilder. Har plockat ut lite material som ska ned till AFU och pratat med Roland vas son nog kommer att kunna hjälpa oss med transporten av tidningslagret, som väger mer än tre ton, till Norrköping om några veckor.

Eftersom jag fortfarande spelar in mina telefonintervjuer på vanliga kassettband, och dessa har tagit slut, så gav jag mig iväg till Clas i sjön i Kista för att fylla på förrådet. Det är inte så många som säljer kassettband längre så när jag köper då köper jag en större laddning. Egentligen skulle besöket där bara ta tjugo minuter inklusive resa men så snart jag satte mig i bilen så startade ett program om rysk rymdfart på P1. Programmet var gjort av Sveriges Radios Moskvakorrespondent Fredrik Wadström och hade med två person jag känner, Sven Grahn och Christer Fuglesang.

Så vad gör man. Jag stannade till vid McD i Kista, köpte en ostburgare och ett glas vatten, spillde ketchup och senap på mina nya kortbyxor, och satte mig för att lyssna. Det blev ett intressant program för oss rymdnostalgiker. Bland annat kom det att handla om Stjärnstaden utanför Moskva (som Christer F utbildats vid och som han kom att kalla Stjärnbyn varefter både Grahn och Wadström inte vågade säga Stjärnstaden mera i programmet). Jag har själv varit där tillsammans med UFO-Aktuellts Stefan Roslund så jag kände igen en hel del av det de berättade om.

Har också kört en vända med Niklas igen, eller snarare, han har kört en vända med mig i Lunda också i kväll. Det går bra och vi fortsätter slipa på detaljerna.

Mejlvännen ”Dr Krillian” skrev en rad och undrade om jag hade några goda råd när det gäller bokskrivande som jag kunde skriva ned. Den gode ”doktorn” har nämligen startat en sajt där han ger tips till hugade författarämnen. Så jag skrev ned några funderingar som nu finns med bland råden. Ett kul initiativ.

Sist i kväll tittade jag och Anneli, och Niklas efter en stund, på ”The Soloist” som bygger på en verklig händelsen. Fick 6,7 av 10 på IMDb vilket var helt okej. Filmen handlade om en psykiskt sjuk man med stora musikaliska talanger som gått på den fina musikskolan men flippat ur efter att ha börjat höra röster i huvudet och hamnat på gatan. Där blev han upptäckt av en journalist.

Drar mig till minnes en uteliggare jag mötte i Tokyo för länge sedan (1982). Vi såg honom sitta i den park som vi passerade genom varje dag med allt sitt bohag i påsar travade omkring honom. Sista dagen bestämde jag mig för att ge honom de pengar vi hade kvar i japansk valuta. Rätt säker på att de nog skulle gå till sprit, men ändå.

När jag gick fram till mannen och räckte över sedlarna sken han upp och tilltalade mig på engelska. Sedan tog han mig vid handen och travade iväg mot några butiker inte långt därifrån. I det läget var jag ännu säkrare på att mina slantar nu skulle omsättas till flytande varor men till min stora förvåning gick han fram till en bokhandel och klev in där. Mycket målmedveten stegade han fram till en hylla med ordböcker, plockade till sig en engelsk-japansk-engelsk och betalade.

När vi vandrade tillbaka till parksoffan, där han brukade sitta, berättade mannen hur han under många år arbetet som chaufför på Brittiska ambassaden i Tokyo men mist synen på sitt ena öga och kastats ut från jobbet. Utan skyddsnät eller pengar och med nedsatt syn fick han nu inget nytt jobb utan hamnade istället i parken. Men hans största dröm var fortfarande att lära sig så bra engelska som möjligt. Mitt lilla bidrag hade gjort att denna dröm nu kommit ett steg närmare.

Ett antal fördomar fattigare fortsatte jag och min kollega Jan Källman till flygplatsen.

Och varmt är det. Som vanligt.

Loading