Eftersom Toyota faktiskt ringde upp mig i går, efter två dagar av brutna löften om att göra just detta och efter att ha haft vår bil inne i mer än två veckor utan besked, så körde jag och Anneli till Rissneverkstaden för att hämta hem bilen. Vi parkerade hyrbilen och fyllde i papperet med antalet körda mil och ställde oss i den långa kön som ringlade fram mot kassan.

Passade på att ringa Mikael Karlsson och gratulera på 45-årsdagen medan vi väntade och vi hade gott om tid att prata innan det äntligen blev vår tur.

Det vi skulle betala för var ett byte av en plastkåpa till vänster bakljus vilket kostade 1.300 kronor. Man kunde tro att kåporna var gjorda av guld. Lackskadorna på bakre kofångaren stod försäkringsbolaget för eftersom jag blivit påkörd bakifrån och killen som gjorde det tagit på sig skulden. Trots att jag var lätt irriterade efter att ha fått vänta i 15 dagar på att dessa inte allt för avancerade reparationer skulle utföras så var jag glad att avsluta det hela, betalade mina 1.300 kronor och gick ut på parkeringen för att hämta bilen.

För säkerhets skull kastade jag ett öga på kåpan och lacken. Det var då jag nästan fick hjärnblödning. Kåpan, som jag nyss betalade 1.300 kronor för att ha fått lagad var inte bytt! Det var samma spruckna kåpa fortfarande.

Jag kan nog säga att jag blev rätt förbannad. Gick in till tjejen i kassan och frågade hur i hela världen de kunde ta betalat för ett jobb de inte gjort. Hon reagerade inte nämnvärt på detta besked som verkade vara ren rutin för henne men det gjorde inte mig gladare. Jag begärde att få tillbaka mina pengar och hon knappade in summan och förde tillbaka det hela till mitt kort.

Sedan ville hon ha min nyckel eftersom hon tydligen tänkte behålla bilen över helgen och vandrade sedan iväg till hyrbilsdelen av disken eftersom jag undrade hur jag skulle komma hem i så fall. Då jag fick veta att jag i så fall fick betala för hyrbilen så tackade jag rätt surt nej och begärde tillbaka nyckeln vilket hon helst inte ville ge mig. ”Du har ju inte betalat för jobbet”, sa hon. ”Ni har ju för i hela h-te inte utfört jobbet”, svarade jag och tog tillbaka nyckeln.

Med en lapp med numret till den ansvariga chefen gick jag därifrån utan att ha fått ens en ursäkt för det som hänt. Uppenbarligen är detta något som inträffar så pass regelmässigt på Toyota i Rissne att att de inte längre lyfter på ett ögonbryn. Och att be om ursäkt för att man blåser sina kunder tillhör tydligen inte något som personalen ska ägna sig åt.

På måndag ska jag tillbaka och prata med den ansvarige. Det ser jag fram emot.

Fortfarande förbannad åkte jag och Anneli och storhandlade på Coop Forum i Vällingby innan vi for hem och lagade lunch. Sedan var det bara att åka till jobbet.

På vägen dit pratade jag en bra stund med ordföranden i Västerbergslagens UFO-förening, Gudrun Andersson, och med Håkan Blomqvist på AFU. Håkan hade tillbringat en god stund nere på AFU, vilket är mera regel än undantag. Det är nog tur att jag inte bor närmare själv för då skulle väl också jag bosätta mig där. Och hur mycket annat skulle då bli gjort?

Väl på jobbet var det bara att börja nedräkningen inför domedagen. Klockan 18 i dag skulle ju enorma jordbävningar krossa det mesta av jordens yta och de goda människorna plockas upp till himlen enligt pastor Harold Camping i USA – vart annars. Men märkligt nog hände inget trots att Camping grundade sin förutsägelse på Bibeln, denna säkra informationskälla.

Jag skrev en blogg om detta och gick sedan och handlade pizza över slaget 18. För ska man ändå dö kan man ju göra det med fem kartonger La Barca-pizza i famnen tänkte jag. Annars var det här en lugn kväll. Intervjuade en man som räddat en tioårig kille från att drunkna under en segeltävling och skrev lite annat smått och gott. Och så fick jag svara på ännu en epostintervju från en elev på någon skola någonstans om något som jag skrivit om. Det blir en hel del sådant också.

Men självklart svarar jag. Jag säger faktiskt aldrig nej eftersom det är viktigt att hjälpa eleverna med deras arbeten och att vara tillgänglig. Det är ju det som jag hoppas att andra ska vara när jag själv frågar.

Nu är dagen slut, klockan har blivit 01 och det känns alldeles utmärkt att ha överlevt ännu en domedag. Börjar få rutin på det nu.

När jag kom hem träffade jag Markus som var på väg att lägga sig men själv satte jag mig framför ett avsnitt Seinfeld i teverummet. Då kom Niklas hem från en kompis och så tittade vi gemensamt medan vi åt några kvarglömda chips med dip. Alltid trevligt att träffa grabbarna en stund, även om det blir mitt i natten.