Människan är en fascinerande skapelse som ständigt söker efter mönster, mening och märkligheter i sin omvärld. I kväll har jag fört en debatt på Facebook med några intresserade som lade upp en bild från Apollo 17:s månlandning (alltså den sista/senaste bemannade färden dit) där, om man zoomar och förstärker bilden ovan blir som den ni kan se nedan. Tre mycket ljussvaga ”föremål” ser ut att sväva i fjärran.

Diskussionen rusade i vanlig ordning iväg mot det spekulativa hållet utan att någon kollade fakta. Så då gjorde jag det på Nasas hemsida. Och då visade det sig att bilden, som jag misstänkte, var tagen genom fönstret på månlandaren innan astronauterna gick ut. Stor risk för reflexer från innerbelysningen med andra ord. Där stod: 22470 60 13 PRE EVA 1 LM WINDOW PAN. Alltså: Bild 22470 togs före (PRE) det att astronauterna lämnade månlandaren (LM) för sin första tur på månytan (EVA), och bilden togs genom fönstret (WINDOW). Inte så komplicerat. I form av en utsiktsbild (PAN).

Men detta bet ju inte på alla. För viljan att tro det man en gång började tro är stark.

Nå, jag har roat mig med annat också i dag. Som att ta revansch på Stefan i badminton. Det blev 2-1 i set med 15-13 och 15-13 som vinstsiffror. Benen var inte riktigt i form ännu så sista set blev en promenadseger för den gode Roslund.

Hemma igen lagade jag spaghetti till mig och Niklas men sedan var det bara iväg till jobbet.

Rätt mycket att göra där visade det sig. Men en artikel stack väl ut lite extra. Den handlar om hur DNA-strängar kan bli nästa sätt att lagra data på. Så i framtiden är det möjligt att vi slänger ut hårddiskarna och ersätter dem med DNA, som tar betydligt mindre plats. En annan artikel som är värd att läsa och som var kul att skriva handlade om en katt som hittat hem efter att ha gått 300 kilometer.

Mat hann vi med, trots mycket skrivande, och det blev La Barca. Inte helt oväntat.

Taxiresan hem bjöd på ett stort antal vackra vertikalpelare. Tyvärr hade jag bara min usla Iphonekamera så bilderna blev därefter. En, tagen strax före Vällingby 01.35, kan ni se här nedan. När jag väl kommit fram såg jag en riktigt fin i fjärran, mot Hässelbyhållet. Men när jag kom ut igen, utrustad med min riktiga kamera, så var den borta. Och så är det med dessa naturfenomen. De försvinner på en tiondels sekund när vinden tar tag i iskristallerna.

En uppförstorad och bildbehandlad version.

Resan hem i kväll bjöd på vertikalpelare vid Vällingby.