Så var det dags att gå tillbaka till arbete igen efter fem dagars fin julledighet. En av de bättre julhelgerna på senare år faktiskt. Annelis mamma är kvar hos oss ännu några dagar och i dag åkte hon och Anneli, tillsammans med Niklas, ut för att försöka byta några julklappar. Ett inte helt lätt företag visade det sig. På Elgiganten var köerna sådana att vakter slussade in folk i omgångar. Det var ju rea också vilket förklarade det hela. Till slut fick Anneli veta att det var lika bra att komma tillbaka i morgon istället.

Till lunch stod det lutfisk på menyn. Ingen höjdare tyckte Markus som jämförde det hela med plast. Niklas åt med god aptit och vi tre äldre tyckte att det var ljuvligt gott. En lagomrätt så här dagen efter det stora julbordsraseriet.

Ute regnade det och himlen var grådyster. Fick faktiskt ta med mig ett paraply till busshållplatsen. Mitt nya ressällskap för färden till jobbet heter ”Sonen” av Philipp Meyer”. Har fått bra kritik men jag vet inte vad jag förväntar mig av denna episka Texashistoria. Har alltid haft problem med nästan sanna skildringar där man inte kan skilja på fiction och fakta.

Jobbdags var det alltså. Juldagen brukar av tradition vara händelsefattig vilket inte innebär att man inget gör, tvärtom gäller det att hitta saker att skriva om. Så det blir en rätt vanlig dag ändå på många sätt. Men eftersom det inte kommer någon papperstidning i morgon så är leden här på redaktionen ganska glesa. Så tempot har inte varit särskilt högt.

Gick ned på La Barca med Staffan och åt en rödspätta. Och på jobbet fanns det faktiskt en del julmat kvar från i går. Så jag gick inte hungrig under kvällen om man säger så. Men i stort var det en dag som jag inte kommer att grubbla särskilt mycket över.