I går var det tolvårig bröllopsdag och i dag fyller hon år, min kära Anneli. Något som jag och Markus lät henne veta strax före 09 i morse när vi sjöng och kom med blommor och presenten – en plånbok i läder som hon önskat sig. Eftersom Niklas inte kom hem från sin fest förrän några timmar senare (hämtad av Anneli) så blev det en liten Ja må du leva-kör i år.

Anneli och jag träffades den 22 maj 1981. Eller åtminstone var det då jag träffade Anneli, hon själv blev nog inte så imponerad av den 23-årige journalisten från Mariestads-Tidningen som besökte det scoutläger vid Marsviken där hon var ledare. Men jag var desto mer imponerad och även om min lakoniska dagboksanteckning kort och gott lyder ”Träffar Anneli” så kan arbetskamrater vittna om mitt förändrade beteende när jag dök upp på redaktionen nästa dag. Anneli kom att gå under epitetet ”Scoutfröken” och alla i min omgivning fattade att min hjärna numera var inställd också på annat än att skriva artiklar.

Själva artikeln, som det inte var så mycket bevänt med – den var mest en ingress med en vidhängande redogörelse av lägret skriven av Patrullen Örnen – publicerades först den 26 maj men då hade jag redan hunnit träffa den vackra scoutfröken ännu en gång. Sedan lyckades jag klämma in ytterligare tre träffar samma vecka.

Så det har funnits några födelsedagar att fira sedan i maj 1981 och jag är glad att vi nu har en fin familj som kan stämma in i hyllningskören. Niklas fick gratta sin mamma lite senare i dag. Och sedan bar det av till Mariestad för pojken för i morgon börjar han sitt sommarjobb på Skaraborgs Läns Allehanda i Skövde. Och eftersom det bara är tre mil mellan städerna så ska han bo hos Raili och pendla med buss. Men bilen har han också med sig ned.

Markus å sin sida drog till Kananbadet och spelade fotboll med kompisar. Egentligen skulle de ha badat men det blev det inget av med trots värmen. När han kom hem hamnade han framför teven för att se upplösningen av British Open i golf. Och jag måste erkänna att jag satte mig och tittade jag med, visserligen med en hög papper framför mig men ändå. Golf funkar bra som slötittningsalternativ.

Nu går vi och väntar på att vår Biff Wellington ska bli klar. Under Markus ledning har vi jobbat med den i 90 minuter. Den blir Annelis födelsedagsmiddag och sedan blir det Sherlock Holmes på dvd, som jag plockade upp när jag var iväg till Coop Forum och handlade för några timmar sedan.

Och så blev middagen äntligen färdig och Anneli ser nöjd ut på bilden ovan. Och visst smakade Biff Wellingtonen alldeles utmärkt med sin madeirasås och Coto de Imaz. Och sedan blev det Holmes, helt okej men absolut ingen höjdare. Snarare lite puttrig.

Artikeln i Mariestads-Tidningen den 26 maj 1981.

Anneli den 30 maj 1981.

Niklas tar bilen och kör ner till Mariestad för första sommarjobbet.

Markus kavlar ut smördegen.

Oxfilén får sina brynta ytor.

De mixade svamparna och charlottenlöken smetas på lagret av prosciutto.

Smeten med dijonsenap och sedan sesamfrö läggs på.

Det färdiga paketet med kött och omslag slås in i plast och läggs i kylen.

När smördegen lagts på penslas den.

När köttet blivit 55 grader tas det ut ur ugnen.

Och sedan är det bara att duka fram tillsammans med potatiskroketter och färsk sparris. Kocken kan vara nöjd!