I dag var det dags att slänga ut julen och därmed granen. Lite tråkigt eftersom den inte har barrat något särskilt alls faktiskt. Men när jag kom upp så hade Anneli redan börjat plocka bort pyntet och sedan bar vi ut den genom verandadörren och fortsatte med att packa ned alla andra julsaker som stod runt om i huset. Inte så många.

När jag ändå kom ner i källarförrådet med jullådorna så fortsatte jag att städa och röja där, vilket skapade en hel del plats faktiskt. Så efter någon timma i förrådet så var allt som tidigare stod på golvet, förutom resväskorna, uppe i en hylla eller kastat.

Fortsatte också med att gå igenom en del av mammas saker som blivit liggande i plastpåsar i en annan del av källaren och fick också dem i en låda vilket gjorde golvet något mindre belamrat även där.

Anneli tog tag i att stryka tvätten medan jag plockade på bland förrådsgrejorna. Vi tog också en lunchpaus med Markus däremellan. Näst sista doppet i grytan blev det – sista i morgon. Brantevikssill och skinka till detta. Markus satsade på ugnspannkaka istället.

I dag mår jag bättre i ryggen tack vare Annelis massage från i går men jag försökte ändå att ta det lite lugnt så jag satt i soffan en stund och gick igenom de frimärken som jag fick av Carl-Anton i går. En hel del kul och det blir också över massor som Gunnar ska få när vi ses i Ängelholm.

Ute har det vräkt ned med snö i ett par timmar. Fick gå ut och skotta fram bilden så att vi kunde köra till bion senare i kväll. För efter att ha ätit en god lammstek med rotfrukter som Anneli lagat så åkte hon och jag till Kista för att titta på ”Interstellar”. Grabbarna har ju redan sett den och gjort tummen upp och vi kunde också konstatera att det var en riktigt bra film som höll intresset vid liv hela vägen från start till mål.

Temat handlar ju om en pappa som lämnar sin far och sina två barn för att ge sig ut genom ett hål i vårt eget solsystem till en annan galax i jakt på en ny planet dit en dödsdömd mänsklighet förhoppningsvis skulle kunna ta sig och därmed överleva. Kan ju låta lite väl scifi-mässigt men regissören Christopher Nolan har lyckats få till en film som handlar om människor, förhoppningar och band mellan föräldrar och barn, plus kärlek, som gör den till en bra film. Lågmäld mitt i de stora effekterna, långsamt berättad utan att bli trist.

Visst, jag har lite svårt att fatta hur tiden kan gå långsammare på den planet astronauterna först landar på medan den ombord på deras moderskepp, i bana utanför, brakar iväg över tjugo år, det är liksom inte rimligt på något sätt, och jag kan heller inte fatta varför man sitter med hjälmarna på sig i vissa lägen då ett syreläckage eller olycka sannolikt skulle betyda döden i vilket fall, men sådan får man bortse från.

Fast visst är det konstigt att Nasa, i ett slags rudimentär form, kan fortsätta verka i hemlighet, och skjuta upp raketer!, utan att någon ser det. En raketuppskjutning syns över mycket stora områden så det är bara inte trovärdigt.

Nå, bra var den i alla fall, inte minst för att filmen höll spänningen vid liv både på jorden och i rymden samtidigt. Och för att det hände en hel del överraskande saker. Så har ni inte gjort det – gå och se den! Salongen på Filmstaden var fullsatt.

Hemma igen så hade också Niklas kommit tillbaka från sina tre arbetsdagar i Mariestad och Skövde, Vi satte oss med honom i soffan och tittade lite på teve. Sent blev det.

Anneli plockar bort pyntet från granen.

Anneli ser lätt förvånad ut medan vi väntar på filmen.