Efter en snabb frukost här på hotellet satte vi oss i sängarna och tittade på Sverige mot Irland i EM i Frankrike. Då hade Anneli redan hunnit sticka ut på en liten löparrunda, vilket var bra gjort.

Vi bor i Flagstaff på drygt 2.000 meters höjd men känner ärligt talat inte av den på något särskilt sätt. Luften är lite kallare än den vi hittills vant oss vid, men det också allt.

Matchen började 9 vår tid (vi trodde först att det var 10 och fick skynda oss till rummet när vi kom underfund med felet) och via Facebook hade vi kontakt med Pontus, Amanda och Karin med flera som samlats hemma hos Pontus i Stockholm för att titta där.

Nu blev det som vanligt när Sverige spelar. Man har mest ont i magen hela tiden för att spelarna inte kan bjuda på bättre underhållning. Först sedan Irland tagit ledningen vaknade laget till i en kvart eller så och tryckte på tills det, tack vare en insats av Zlatan, blev ett irländskt självmål. 1–1 blev det alltså och det var ju inte den start Sverige hade behövt.

Direkt efter slutsignal satte vi oss i bilen och körde 45 minuter öster ut längs Interstate 40, mot Barringerkratern som ligger ute i öknen och som är den absolut tydligaste meteorkratern i världen. Den är 1,6 kilometer rakt över och cirka 160 meter djup och orsakades av en 45 meter stor järnmeteorit som träffade jorden för 50.000 år sedan.

Vägen in mot kratern går genom ett superplatt landskap med varningar för lösgående kossor, och de gick nästan på vägen så det var befogat. Inträdet var 18 dollar per vuxen.Tyvärr blåste det så mycket i dag att den guidade turen längs kraterkanten var inställd och det var lätt att fatta varför när vi, efter att ha tittat på en kort film i biografen, gick upp på en av observationsplattformarna.

Det gick knappt att hålla ordning på kläderna och att ha keps på sig var uteslutet till och med för Markus som alltid har sin på. Men det blåste inte kallt så vi stannade en god stund för att ta bilder och filma innan vi gick till de övriga två plattformerna någon längre ned.

Riktigt kul att äntligen komma hit och även om det var kratern i sig som var huvudsaken för vårt besök så var museet som fanns i byggnaden vid kraterkanten bra det också. Här berättades och olika typer av meteorer och meteoriter, bland annat Tunguska, och ett antal fragment och större bitar fanns utställda.

Inne i butiken gick det att köpa delar som oxiderats av meteoriten när den träffade jorden, alltså den rena meteoriten (som jag har ett fragment av hemma) utan en blandning av rymdsten och jordsten. Jag köpte ett par plus några böcker, två om meteorkratern och två om spökerier i Arizona till AFU. Plus en del annat smått och gott.

Vi avslutade besöket med att äta på Subway som ligger i samma byggnad. Själv råkade jag ta en variant av ice tea som var varm och smakade rätt äckligt. Inte så lyckat. Vi kunde också konstatera att handtorken på herrarnas toa lät som en jetmotor på fem meters håll och sannolikt aldrig borde ha godkänts med tanke på risken för hörselskador.

Ute på en innergård fanns en Wall of Fame över samtliga amerikanska astronauter. Vi gick omkring där i säkert en kvart och läste och diskuterade vad de gjort. Hittade ”Challenger”-besättningen och de tre som omkom när Apollo 1 brann på startplattan. Plus fler namn på astronauter som jag träffat.

Hemma igen blev det bad för grabbarna och Anneli, jag anslöt senare. Vi har poolen alldeles utanför knuten på vårt rum. Dessutom upptäckte vi att det fanns både bastu och bubbelpool strax intill. Men, bubbelbadet var knappt ljummet och bastun tog så lång tid att starta att när Niklas och jag väl testade den så var den bara ljummen.

Men vi satt i alla fall i bubbelbadet en stund tillsammans med tre vältatuerade killar i 30-årsåldern som visade sig vara byggjobbare och som bodde på hotellet sedan en månad drygt. De tog igen sig med några Bud Light som jag tackade nej till.

Trevliga var de och vi pratade om ditt och datt en stund. Den jag pratade mest med skulle hellre åka till Sverige än till någon plats i USA sa han när jag frågade vad han ville se i sitt eget hemland. Här hade han inte sett mycket mer än Arizona. Kalifornien var väl det enda.

När kvällen kom blev det mat på stan. Vi tog bilen till San Francisco Street som ligger i de äldre delarna av Flagstaff och efter att ha parkerat gick vill den koreanska restaurangen Na D Li lite längre ned på gatan. Mycket bra mat! Kan rekommenderas. Min Dak Gangjung var precis lagom stark och underbart god.

Men klockan 20 tog vi bilen upp på Mars Hill för ett besök på Lowell-observatoriet. Det var här som Percivall Lowell en gång tyckte sig se kanalerna på planeten Mars yta. Historisk mark med andra ord och när jag fick titta på månen och sedan Mars genom Lowells teleskop (som är en refraktor som heter Clarkteleskopet) så var det riktigt häftigt. Guiden som stod intill det sa att nu kunde vi skryta för andra över att ha tittat i detta historiska instrument så sade jag till henne att det var precis därför som jag var där. Vi kunde se istäcket på Mars nordpol men annars gick det knappast att se några andra företeelser.

Vi gjorde mycket annat också. Vi tittade på M13 i Herkules och Jupiter med tre av dess månar, lyssnade på två olika guider som med laserpekare visade oss stjärnor, planeter och stjärnbilder direkt på natthimlen i den sköna kvällen. Och vi lyssnade på ett föredrag inne i det lilla portabla planetariet.

Det var massor av folk och flera teleskop stod uppställda för att visa allmänheten natthimlen. Och alla hade tid att prata med oss. Och vi tog oss tid att prata med dem. Det roligaste var att intresset för astronomi var så stort. Inte minst att våra egna pojkar lyssnade intresserat.

När klockan var 22 och vi hade tittat i Clarkrefraktorn en andra och sista gång så stängde observatoriet men vi fick i alla fall gå in i butiken en sväng för att handla. Jag hittade en bok om observatoriet och några småsaker, Markus köpte en liten röd lampa.

På vägen ned från Mars Hill stannade vi vid en utsiktsplats och kikade ut över Flagstaff som lyste vackert under oss. Men man ska ha klart för sig att staden arbetar hårt för att inte sprida mer ljusföroreningar än man måste och i princip alla gatlampor i staden är gula och lyser bara nedåt för att inte förstöra natthimlen.

Det har varit en bra dag. Igen. I morgon lämnar vi för Grand Canyon.

Niklas och Markus framför teven och Sveriges EM-premiär.

Och här är gänget hemma i Stockholm.

Holsingermeteoriten är det största stycket som klarat nedslaget. Det finns utställt i entrén till museet.

Det blåste halv orkan på kraterkanten vilket syns på Markus.

Själva kratern lockar massor av turister varje år.

Utanför museet fanns en lista över samtliga amerikanska astronauter.

Lite solbad på hotellet.

Utmärkt mat på koreanska Na D Li.

Clarkteleskopet på en dålig bild med paddan. Men fantastiskt att få titta genom det!