Sedan några veckor tillbaka förekommer det en märklig debatt på ett svenskt new age-forum på SoulTravels hemsida. Där diskuteras bland annat vad jag och Apolloastronauten Edgar Mitchell tycker och tänker om olika saker. Det kanske mest intressanta i sammanhanget är att sajtens redaktör, Torbjörn Sassersson, gång på gång uttalar sig om vad jag och Ed Mitchell sagt och skrivit utan att ha läst vad vi faktiskt har sagt och skrivit.

Lögnerna från Sassersson har nu nått den nivån att jag förstår att han aldrig kommer att läsa min stora artikel i UFO-Aktuellt 4/05. En artikel som bygger på sammanlagt sex timmars intervju med Mitchell i Interlaken den 5-6 november 2005. Den hade rubriken ”Det störtade ett utomjordiskt rymdskepp i Roswell”. Här får Mitchell ge sin syn på Roswell, MJ-12 och konspirationer. Själv ger jag min syn.

När Sassersson nu senast griper efter ett halmstrå och påstår att Mitchell den 6 augusti i år ”för första gången” avslöjat att Pentagon är en av hans källor när det gäller ufo så är detta lika fel som mycket annat som Sassersson påstår om mig och Mitchell. Istället är detta lösa påstående, som är ett av Sasserssons främsta redskap när det gäller att skapa debatt, helt fel. Mitchell har länge berättat om detta. Han gjorde även för mig som ni kan se i artikeln här ned.

Så här följer alltså först en av två stora artiklar om Mitchell som jag publicerade i UFO-Aktuellt för tre år sedan. Som bonus kan ni läsa om hur Ed Mitchell för mig beskriver det tankeläsningsexperiment som han genomförde under sin månfärd.

Mannen mitt emot mig är en av tolv människor som har gått på månens yta. Men han är också övertygad om att en hemlig amerikansk organisation samarbetar med utomjordiska varelser och att ett tefat verkligen störtade i Roswell i juli 1947.
– Om jag inte vore säker så skulle jag aldrig kunna säga det jag säger.

Vi träffas mellan lätt snöklädda alptoppar i den lilla staden Interlaken i Schweiz där kossor lugnt betar på en gräsplätt stor som en fotbollsplan mitt i staden. Det som börjar som en halvtimmas frukost på Hotell Oberland slutar med sex timmars samtal om allt från månfärd och ufo till människans innersta och den upplevelse som förändrade hela Ed Mitchells vuxna liv.

Ed Mitchells morfars farfar var Östersjökapten och bodde i Stockholm. Själv blev han testpilot av det rätta virket och med tiden den sjätte mannen av tolv att ha gått på en annan himlakropp. I februari 1971 placerade han foten på månen till orden ”Oj, det var ett långt steg!” sedan han landat så mjukt att stödbenens fjädring inte tryckts ihop och hoppet ned till marken blivit längre än han räknat med.

Dr Edgar Dean Mitchell är Apolloastronaut, och med sina drygt 216 timmar i rymden varav 33 på själva månytan tillhör han en krympande skara amerikanska hjältar ur den andra generationen rymdfarare. Han bor i en villa med fem sovrum och ett stort bibliotek plus kontor i södra Florida. Där har han också sin rymdkollektion.

– Jag har handkontrollen som jag använde för att sätta ned månlandaren på månen och kameran som vi använde ombord liksom protokollen för att göra ESP-experimenten [se artikel på nästa uppslag]. Länge hade jag grejorna i lådor på vinden, i garaget och i garderoben men nu har jag mycket av det i tre kassaskåp i huset.

När han inte är hemma reser Ed Mitchell över världen för att hålla föredrag även om tempot mattats något. De 75 åren börjar ta ut sin rätt och i somras genomgick han en större by-passoperation. Men nyfikenheten på livet och människans roll brinner lika starkt som någonsin, en låga som tändes ombord på Apollo 14 på väg hem genom rymdens vakuum slocknar aldrig.

Känsla av extas
– När vi hade avslutat arbetet på månytan och var på väg hem så var mitt jobb i stort sett avslutat, berättar Ed Mitchell där vi sitter i frukostmatsalen. Jag var ju ansvarig för månlandaren och för det vetenskapliga arbetet på månen. Så när vi väl började hemresan hade jag tid att titta ut på himlen för att se vad man kunde se. Och det var den mest underbara syn du kan tänka dig. Hela rymdskeppet roterade för att vi skulle hålla en jämn temperatur, på det viset snurrade vi ett varv varannan minut. Rotationen fick jorden, månen och solen att omväxlande synas genom kabinfönstret. Ett 360-graders panorama över himlen. Wow! Att se jorden som en liten planet utan gränser och som en del av oss själva var helt fantastiskt.

Den första starka upplevelsen kom inom en timme efter starten från månen. Apollo 14 hade gått ur banan runt månen och kommandomodulens pilot Stuart Roosa, befälhavaren Alan Shepard och Ed Mitchell hade satt sig till rätta för att vila. ”Bara titta och tänka”, som Ed Mitchell uttrycker det.

– Det var när jag såg detta mäktiga panorama som passerade utanför kapseln som jag upplevde en samhörighet med kosmos inom mig. Den går egentligen inte att beskriva. Insikten om att vi alla är sammankopplade med kosmos följdes av en känsla av extas, välsignelse och glädje. Jag kunde känna detta flera månader efteråt, så stark var känslan.

– När jag kom hem så kunde jag inte låta bli att fundera över vad som egentligen pågår inne i våra hjärnor vad som kan få en sådan känsla att inträffa bara för att man tittar ut på ett sådant panorama. Jag hade upplevt samma sak som mystiker gjort många tusen år tidigare och jag insåg också att varje civilisation hade ställt sig frågor som: Vad är vi för några? Hur kom vi hit? Vart är allt på väg? Vilket förhållande har jag själv till kosmos?

Berättade du för dina kamrater ombord när du hade haft din upplevelse?
– Nej, inte med detsamma. Den var för djup, för underlig – jag kände att jag måste förstå den själv först. Senare förstod jag att nästan alla hade haft liknande upplevelser i rymden och känt ungefär samma sak som jag själv hade gjort men att de hade tolkat den på olika sätt. Själv var jag vetenskapsman så jag ställde frågan: Vad är det som händer? Några av mina kollegor hade en religiös bakgrund och beskrev upplevelsen som att ”se på Guds ansikte”. Jag kunde se att mellan vår vetenskap och dess kosmologi fanns det mänskliga medvetandet som en biprodukt till något. Den som har haft en transcendental upplevelse börjar se saker på ett annorlunda sätt. I västvärlden har vi länge trott att kropp och själ är två olika saker, att det fysiska och det andliga tillhör två delar av verkligheten. Vi har lämnat vårt medvetande till religionen. Nu har kvantfysiken börjat lära oss att kropp och själ är två delar av samma verklighet och att de samspelar.

Efter månfärden stannade Ed Mitchell på jorden för gott och han lämnade Nasa 1972. Den omskakande upplevelsen från rymden fick honom att året efter bilda forskningsinstitutet Noetic Science där mycket av Ed Mitchells tid går åt till att söka förklaringen till hur det mänskliga psyket egentligen fungerar. ”Så kallade paranormala upplevelser är egentligen helt normala upplevelser som äger rum inom oss själva och även inom djur”, säger han.

– Jag ville förstå vad som hade hänt mig ombord på Apollo 14. Vid det laget insåg jag att de paranormala fenomenen var äkta och att det vore fel att inte undersöka dem vetenskapligt. Min egen upplevelse gav mig ingen annan möjlighet. Jag måste undersöka vad i hela friden det var som hade hänt.

Information ur vakuum
Vad Ed Mitchell tycker sig se efter trettio års forskning är att det under de lager av energi som genomströmmar kosmos finns informationssträngar, mönster som sedan kan tolkas. Det rör sig inte om signaler i vanlig mening utan dessa mönster kan lika gärna upptäckas inom oss själva eftersom också människan är en produkt av universum, menar han. Detta kallar han kvanthologram vars delar liksom ett vanligt hologram innehåller hela bilden. Så vad händer då om man skulle finna meningsfull information inne i oss själva eller i energibruset som genomkorsar universum? Betyder det att det måste finnas en intelligent designer bakom allt?

– Om vi säger att informationen verkligen finns där så måste det inte betyda att det finns en designer. Kanske uppstår informationen spontant ur rymdens vakuum vilket skulle kunna göra att hela kosmos är sammankopplat genom denna information, denna kvantholografiska information. Varje del kan på så sätt innehålla planen för hela universum.

– Men jag tror inte att universum är deterministiskt. Vi har ju vårt fria val. Det finns alltid alternativa lösningar. En fruktansvärd massa möjligheter som bara begränsas av kvantfysiken.

Men du kan ju alltid bara göra ett enda val. Det går ju inte att testa olika val om man är människa.
– Det är sant. Om världen är irreversibel kan du bara välja en väg.

Så på ett sätt är världen deterministisk eller går åtminstone inte att bevisa att den inte är det?
– Det är också riktigt. Man kan heller inte bevisa eller motbevisa Guds existens.

Och det är sådana tankar som upptar Ed Mitchells tid. Att försöka finna de informationssträngar som han tror finns dolda i kosmos energier. Ufofrågan är något han mest har snubblat över och när vi har slagit oss ned i Ed Mitchells spartanska hotellrum inser jag snart att den 75-årige före detta månfararen inte vet särskilt mycket om ufofrågan i stort och knappast kan ha läst speciellt många böcker. Men två saker engagerar honom: Roswellkraschen och MJ-12. Två frågor där han säger sig ha säker information från dem som var med men också två frågor som delar de ufointresserade i två läger.

Det är genom kontakter inom försvarshögkvarteret Pentagon som Ed Mitchell anser sig ha fått belägg för att det existerar en topphemlig mörkläggnings-operation utförd av en grupp som inte ens presidenten har insyn i. En grupp som i ufokretsar går under namnet MJ-12. För Ed Mitchell är gruppen i högsta grad verklig även om de flesta seriösa ufologer inte tar uppgifterna på allvar.

– Det fanns en ”executive order”underskriven av president Truman som säger att den här organisationen, kallad Majic 12, ska ta hand om dessa frågor. Den organisationen, skulle det visa sig, fick mer makt än den borde, vilket var ett misstag. MJ-12 blev en organisation där de som redan var med kunde välja vem eller vilka de skulle släppa in. De höll till och med presidenter utanför. Inte ens dessa hade insyn. Hur de kom undan med det begriper jag inte.

Enligt Ed Mitchell handlar det om makt och kontroll. Två klassiska ingredienser i alla konspirationsteorier.

– MJ-12 har genomgått flera namnändringar men enligt den senaste information som jag har är själva organisationen fortfarande aktiv. Det har jag fått bekräftat. Jag vet inte vad den heter i dag men den utövar fortfarande samma autonoma kontroll över sig själv och får fortfarande sina svarta budgetpengar för all framtid. Detta är inget som borde höra hemma i ett demokratiskt samhälle. Istället handlar det om att de använder statliga pengar för att utföra en totalitär kontroll.

Ed Mitchell trycker hårt på att uppgifterna om MJ-12 kommer från en ”mycket hög militär” i försvarshögkvarteret. När jag frågar om han har ställt en direkt fråga om MJ-12 existerar så svarar han ja.

– Men först visste min källa inget. ”Men jag borde veta. Jag borde vara i en sådan position att jag har något att säga till om när det gäller detta,” sa han. När han senare kom tillbaka sa han bara: ”Du har rätt. Punkt slut. Håll tyst!” Och detta är allt jag vet.

Ed Mitchell säger sig också vara säker på att den tyske raketforskaren och mannen som tog USA till månen 1969, Wernher von Braun, kände till att militären hade tagit tillvara ett kraschat utomjordiskt rymdskepp och att man samarbetade med utomjordiska varelser.

– Jag kände von Braun väldigt väl och jag har talat med den officer som var de tyska raketteknikernas kontaktman och han bekräftade en del av detta för mig. Wernher var bland dem som informerades men ingick aldrig i MJ-12-gruppen.
Utåt framstod von Braun som en stark kritiker till allt som hade med ufo och flygande tefat att göra. I flera tidningsintervjuer förlöjligade han hela frågan. Ufo var det sista han trodde på.

– Ja, det verkade så, säger Ed Mitchell och skrattar. Flera med honom fick inta den rollen. Också astronomen Carl Sagan hade en liknande position. Jag vet inte hur Carl blev inblandad eller vilken roll han spelade. Men han ingick i desinformationskampanjen. Det var säkert inte lätt för dem att hålla tyst. Jag kände ju Carl från min astronautträning och han var väldigt försiktig när det gällde ufo redan då. I princip förnekade han all kännedom om saken. Det var först senare som jag fick veta att han hade varit inblandad.

Samarbetar med ET
För mig känns MJ-12 som ett villospår. Den ”executive order” som Mitchell pratar om har sedan länge avslöjats som ett falsarium. Trumans signatur har bevisligen kopierats in i ett dokument. Men Mitchell är övertygad och han menar att ingen president på nästan femtio år har informerats om MJ-12:s verksamhet.

– Jag tror att Eisenhower var den siste som verkligen blev informerad. Kennedy misstänkte nog en del men släpptes aldrig in i den innersta kretsen. Mycket beroende på att FBI-chefen J Edgar Hoover och Kennedy inte kom överens. Johnson, Nixon och Ford hölls alla utanför av organisationen.

– De här människorna samarbetar med ET och kontrollerar den överlägset främsta makten i världen, de har obegränsade medel att leka med så varför skulle de tillåta en president att komma och ställa till det för dem. Presidenter kommer och går.

Den hemliga gruppen kom enligt Mitchell att bildas sedan ett utomjordiskt rymdskepp störtat i öknen utanför Ros-well i New Mexico i juli 1947. Så det är helt naturligt att Mitchell kommit att intressera sig också för den händelsen.

– När det gäller Roswell så har jag ingen egen förstahandskunskap men jag har talat med några som var antingen där eller som deltog i själva undersökningen. De var alla belagda med tystnadslöfte men ville prata om vad som hänt innan de gick ur tiden. Jag talade med dem oberoende av varandra. Det var folk som kontaktade mig eftersom de kände till mitt engagemang i National Institute for Discovery Science, NIDS, som jag arbetade med då.

Ed Mitchells väg in i ufofrågan började 1992-1993 för att 1996 ta honom in i NIDS då mångmiljonären Robert Bigelow satsade pengar på att undersöka dessa frågor. Bigelow samlade ihop ett team som arbetade ihop i över fem år. Och det var under den tiden som Mitchell för första gången kom i kontakt med militär personal som varit inblandade i Roswellkraschen.

– Det råder delade meningar om ifall det var en eller två krascher, säger han när jag frågar vad han tror inträffade. Roswell var den ena men det verkar ha varit en till men jag har ännu inte lyckats få klarhet i detta. Mina källor har sagt mig att det rörde sig om en levande och flera döda. Andra källor säger till mig att det senare inleddes ett utbyte med ET och ett samarbete med ET. Men var detta ägde rum vet jag inte.

Ed Mitchell har själv en koppling till Roswell. Visserligen är han född i Texas men gick i skolan i Roswell. Som 17-åring hade han flyttat därifrån när allting inträffade på sommaren 1947. Kvar fanns släkt och vänner och en stark anknytning till bygden. Själva händelsen minns han klart och under senare år har han grävt fram en gulnad tidning om händelsen.

– Mina föräldrar var ranchägare och jordbrukare. Min farfar, som var boskaps-uppfödare, kände Mac Brazel som hittade vrakdelarna, så min familj kände hans familj. Men vi följde inte upp händelsen just då. Då flygvapnet kom med sin förklaring och lade locket på så pratade vi inte om det längre.

– Det är först under senare år som jag har återvänt och börjat ställa frågor. I dag gör ju Roswell Museum en stor affär av det hela, men det är mest för turister och inget annat. Men det fanns andra som major Jesse Marcel som tog med sig en del av vrakgodset tillbaka. Jag träffade aldrig honom men väl hans son som var brigadgeneral då vi sågs för en tio år sedan. Det var genom honom som jag senare fick kontakt med några av de andra som hävdar att de har förstahandskunskap. Vi kollade deras bakgrund, var de befann sig vid tillfället och vilken position de hade innan vi talade med dem. De kom med i stort sett samma historia.

– Några av dessa kände jag till men jag kände ingen av dem personligen. De talade med oss om än lite motvilligt. Men vi bandade aldrig något av samtalen eftersom de inte ville det. En av dem var Philip Corso som senare skrev boken ”Beyond Roswell”; men olyckligtvis blev hans bok komprometterad, jag tror att den saboterades. Enligt honom själv och hans son gjordes det ändringar i den slutliga versionen som han själv inte kände till. Och vi har sett nog av liknande desinformationsförsök som fortfarande pågår i ett försök att grumla vattnen och skapa förvirring när det gäller ufo. Vilka som ligger bakom detta kan jag bara gissa liksom orsaken.

Diskuterade aldrig ufo
Sammanlagt säger sig Ed Mitchell ha sju eller åtta oberoende källor som styrker att det rörde sig om ett utomjordiskt skepp.

– De har gjort mig så övertygad att jag har kunnat gå ut och berätta om detta. Men det finns fler som sitter inne med kunskap. Men själv har jag aldrig sett ett ufo eller någon utomjording. Den närmaste närkontakt vi hade var när jag och Alan Shepard hade varit på månen i nästan 34 timmar och kom tillbaka för att docka med kommandomodulen som låg i bana runt månen. Då knackade vi på dörren för att Stu Roosa skulle öppna åt oss och han svarade ”Vem är det?”

Hur mycket jobb lägger du ned på att undersöka ufo?
– Inte särskilt mycket eftersom det inte är mitt främsta intresse. Det ligger mera åt ren vetenskap och att undersöka de gåtfulla problem som vi redan har talat om. Hur får vi ett samhälle, en civilisation, som inte lever över sina tillgångar? Det är en fråga jag har ägnat mig åt i över trettio år. Men folk har mera personliga problem i fokus. Först måste man betala hyran, sedan kanske man kan tänka på annat.

Ufo var heller inget man pratade om bland astronauterna. Alla var helt fokuserade på sin träning inför den uppgift som väntade. Inte heller tror han att Nasa skulle ha ägnat sig åt att regelmässigt samla in uforapporter.

– Nej. Det var aldrig något som diskuterades i astronautprogrammet. Själva såg vi heller aldrig något okänt i rymden. Allt det som sagts och skrivits om det är lögn. Det gjordes en del iakttagelser av saker som sedan visade sig vara misstag och när det skrevs om det så överdrevs observationerna och förvrängdes. Jag känner alla astronauter ända fram till Skylab och ingen av dem har sett något ufo i rymden. Eller på månen. Trots alla fantastiska historier som bland annat Richard Hoagland har hittat på.

– Några få, Gordon Cooper till exempel, talade om sin övertygelse. Deke Slayton var en annan men han pratade inte så mycket om det. Några flygvapenpiloter och piloter på kommersiella flygplan som jag talat med har haft egna upplevelser. Det har jag aldrig haft. Jag var i militären 1952 och då var det ganska många observationer gjorda av piloter, både civila och militära, men de lärde sig snabbt att hålla tyst eftersom det bara skulle skapa problem för dem. De slutade helt enkelt att rapportera.

”Allt detta tyder på att det pågår en mörkläggning”, säger han till mig när vi vandrar ut från hotellet för en promenad på stan. Mitchell menar också att hela Project Blue Book var en enda mörkläggningsoperation.

Under någon timma vandrar vi runt i ett lätt kyligt Interlaken medan vi diskuterar allt från den senaste orkanen som slog ut strömmen och nästan slet av taket på ett av Ed Mitchells hus till hur den mänskliga varseblivningen kanske kan nå betydligt bortom de sex sinnen vi i dag känner till.

När jag frågar honom hur han ser på alla dem som påstår att han och hans kamrater aldrig varit på månen ser Ed Mitchell trött ut. Under de dagar vi träffas får han den frågan vid flera tillfällen och brukar då kort hänvisa till sajten badastronomy.com som tar upp och avlivar alla myterna.

– Det starkaste argumentet är att om det hade varit en bluff så skulle ryssarna aldrig ha hållit tyst om det! säger han slutligen. Det pågick en kapplöpning till månen och de skulle aldrig ha låtit oss komma undan med en sådan bluff.
Man kan förstå hans irritation. Här har han som en av bara en handfull män genomfört en historisk resa och så finns det de som ifrågasätter att den över huvud taget har ägt rum.

Första månolympiaden
Förutom den omvälvande upplevelsen på vägen hem till jorden fanns det många stunder som Ed Mitchell aldrig glömmer. Som när Apollo 14 rundade månen och kom in över dess baksida som just då råkade vara helt lagd i skugga:

– Det är nog det svartaste svarta du kan hitta. Stjärnorna lyser starkt men utan solens ljus och utan jordens ljus blir det ett enormt djup.

Nere på själva månytan var arbetsschemat tufft. Men tillsammans med Alan Shepard genomförde Ed Mitchell det som skulle bli den första månolympiaden.

– Det var ganska improviserat. Alan hade tagit med sig bladet till en golfklubba så när vi var klara med allt vårt arbete tog han fram klubbladet och skruvade fast det på ett uttjänat instrument, slog några svingar och träffade till slut. Själv lånade jag en stav till ett instrument för att mäta solvinden och använde som ett spjut som jag kastade efter golfbollen. Det var hela olympiaden! Ett par slag med golfklubban och ett spjutkast. Jag kom några decimeter längre så jag är den förste månmästaren!

När vi skiljs åt är det frågestund för invånarna i Interlaken. Många kommer för att få prata med en riktig Apolloastronaut. Och givetvis får han den obligatoriska frågan om han verkligen varit på månen.
Det har han.

Tankeläsning på väg till månen

Tre veckor innan Apollo 14 skulle lyfta från jorden bestämde sig Ed Mitchell för att genomföra ett tankeläsningsexperiment ombord. Ett experiment som kom att väcka stor uppmärksamhet när det väl läckte ut till media genom en av deltagarna, den i Chicago boende svensken Olof Jönsson.

Ed Mitchells tankeläsningsexperiment kom att hamna i all världens medier. Men idén till dem var rent personlig och hade Mitchell själv fått bestämma skulle de aldrig ha kommit ut.

– Jag genomförde försöken både på vägen dit och på vägen hem, berättar Ed Mitchell. Två vardera vägen. De var inte planerade genom Nasa utan jag tog fram dem själv med hjälp av två vänner som var medicine doktorer, doktor Boyle och doktor Maxie, som var intresserade av telepati. Och vi bestämde att vi skulle göra ett försök. De rekryterade Jonsson och en annan medial person.

Två veckor före uppskjutningen talade Ed Mitchell med Olof Jönsson för första gången. Tillsammans genomförde de ett antal försök över telefon. Mitchell på Cape Kennedy och Jönsson 2.000 kilometer därifrån i Chicago. Till sin hjälp hade de dom klassiska zenerkorten med symbolerna stjärna, våglinje, kors, kvadrat och cirkel. Första försöket genomfördes på månfärdens andra dag. Mitchell hade skrivit ned ett antal serier i sin loggbok, serier som han dragit redan på jorden eftersom han inte kunde ta med sig själva kortleken ombord. Slumpvis valde han en serie och började ”sända” – stjärna, kors, cirkel, stjärna… Under 6-7 minuter sände han 25 symboler till mottagarna på jorden. På fjärde dygnet hann Mitchell med en andra sändning, strax innan Apollo 14 gick in i bana runt månen. På vägen hem skulle det bli ytterligare två.

Resultaten sammanställdes
– Efteråt skickade vi resultaten till parapsykologen J B Rhine och till en annan från New York, Karlis Osis, för att kontrollera utfallet. På så sätt fick vi två oberoende kontroller. De sammanställde resultaten på två sätt. Dels som råträffar och dels med hänsyn taget till att jag bara ”sände” fyra gånger medan mottagarna på jorden räknade med sex tillfällen. Sedan korrigerade de för det faktum att vi försenats fyrtio minuter vid uppskjutningen vilket mottagarna inte räknat med. De låg alltid fyrtio minuter före mig. Så när vi korrigerade för dessa två saker fick vi ett bättre resultat. Råträffarna, utan korrigeringar, gav ett resultat som borde ha inträffat en gång på 3.000 försök vilket är jäkligt bra till att börja med men när vi korrigerade för de anomalier som mottagarna inte kände till blev resultatet ett på 12.000. Ännu bättre.

För en utomstående kan resultatet verka svårtolkat. På jorden hade Olof Jönsson uppfattat 150 tecken – trots att Mitchell bara hunnit sända 100. Journalisten Eugen Semitjov, som träffade både Olof Jönsson och Ed Mitchell efter landningen och gick igenom samtliga sändningar med dem, konstaterade att de förberedande testerna på jorden givit en träffprocent på omkring 30 medan de från rymden visade 37,5. Om allt kunnat hänföras till slumpen borde Olof Jönssons träffar ha stannat på 20 procent.

Jag har förstått att du var mycket imponerad över hur Uri Geller presterade vid de experiment som du senare var med och arrangerade vid Stanford Research Institute (SRI)?
– Det stämmer. Han gör vad han säger att han gör. Jag blev själv vittne till psykokinesi. Experimenten i laboratoriet var inte alls lika imponerande som det som hände utanför. Labb är alltid en hämmande miljö för paranormala personer. Den nödvändiga skeptiska attityden som råder där hämmar resultaten. Empatin mellan två personer, den resonans som då uppstår, är avgörande för hur bra försöket ska fungera.

Vad hände då när Geller hade lämnat labbet?
– Låt mig ta ett exempel. Vi höll på med en serie experiment vid Stanford och Uri var inte så nöjd eftersom han inte fick de resultat han ville beroende på den skepticism som rådde i labbet. Uri klagade att han inte kunde utföra psykokinesi där så jag frågade om han kunde utföra teleportation. Jag hade ju lämnat en Hassel-bladskamera på månen så jag frågade Uri om han kunde ta tillbaka kameran till jorden. Eftersom Nasa hade serienumret så skulle det vara en lätt sak att kolla om det var rätt kamera. När jag hade sagt det kunde jag nästan se hur hans hjärna arbetade med att få tillbaka kameran hit där vi satt runt ett bord på SRI:s caféteria. Vi var väl en tio personer och vi hade precis haft lunch och skulle gå tillbaka till labbet då Uri, som satt intill mig, sa att han ville ha en glass till efterrätt. Eftersom det var jag som betalade det hela så sa jag ”Okej, Uri, okej”. Så servitrisen hämtade en skål med glass.

– Han tog några skedar och började plötsligt skrika av smärta, tog sig åt munnen och plockade ut en bit glass ur munnen. När jag sköljde av den i mitt glas med vatten kom det fram något som liknade en jaktpil i miniatyr monterat över ett litet fårhuvud. Jag tittade på den och höll upp föremålet och sa ”Mina herrar, det här ser ut som en del av en slipsnål som jag hade en gång.” Den hade legat i ett smyckeskrin som jag förlorat för ungefär ett år sedan då jag pendlade mellan Houston och Cape Kennedy. Vi skrattade och matematikern började räkna ut hur stor sannolikheten var för att något sådant skulle hända; att en del av min penna skulle dyka upp i Uri Gellers glass medan vi höll på med psykokinesiexperiment.

– Sedan gick vi tillbaka till labbet och jag befann mig i det inre laboratorierummet för att göra i ordning för eftermiddagens arbete medan de andra fortfarande stod utanför och pratade. Då fick jag höra ”plink” från golvet vid sidan av mig. Jag tittade ut genom dörren för att se vad det var som hände bara för att få se hur Harold Puthoff böjde sig ned för att plocka upp något från golvet. ”Vad är det här?”, sa han och gav det till mig och det visade sig vara ytterligare en del av samma slipsnål. Till och med brottytan var den samma. Nu hade två av Ed Mitchells saker dykt upp!

– Jag och Puthoff gick in i labbet för att fortsätta förberedelserna. När vi stod där och jobbade fick jag se något blixtra till i ögonvrån och falla ned på mattan. Den här gången var det jag som böjde mig ned för att plocka upp föremålet som verkade ha dykt upp någonstans i ögonhöjd innan det föll till golvet. När jag höll upp det så såg jag att det liknade den slipsnål med en pärla på som jag fått av min bror i julklapp. Den kom från samma smyckeskrin och såg precis ut som den jag förlorat för ett år sedan.

Ring trycktes ihop
– Här stod vi med tre saker som jag hade förlorat men som alla dykt upp inom en timma. Teleportation. Det lustiga var att direkt efter detta så återvände jag till Houston där jag träffade Norbu Chen, en man som liksom Uri Geller kunde utföra märkliga saker. När jag berättade för Chen vad jag varit med om sa han bara ”Uri Geller, ha!”, ”Psykokinesi, bah!” Sedan frågade han om jag ville se psykokinesi vilket jag ville. Så han bad mig att ta av en tung guldring som jag fått av min far. ”Håll den i handen”, sa han vilket jag gjorde. Och utan att röra mig så förde han sin ena hand över min knutna näve där ringen låg flera gånger innan han bad mig att öppna den. Ringen var ihoptryckt och gick inte längre att sätta på sig! Jag bad honom inte att räta ut den igen.

Ed Mitchell är övertygad om att teleportation och psykokinesi fungerar. Också på makronivå. Men när vi sitter och pratar om detta så märks det tydligt hur han lämnar sin analytiska förmåga till förmån för den världsbild han tycker sig se ständiga bevis på. En värld där alla har samma inneboende krafter som dem han ser hos Uri Geller.

När jag återvänt till Sverige läser jag hur Mitchell beskriver händelsen på SRI i sin bok ”The way of the explorer”. Och även om detaljerna stämmer så saknas en viktig sådan. När det tredje föremålet dyker upp i labbet, den slipsnål Ed Mitchell fått av sin bror, säger han till mig att han sett en blixt i ögonvrån i samband med att nålen dyker upp. Märkligt nog nämner han inte denna ljusblixt i boken. När jag pressar honom på om han verkligen såg en blixt svävar han på målet och talar istället om att han såg en glimt av något dyka upp i luften. Det går inte att komma ifrån tanken att Uri Geller på något sätt kommit över Ed Mitchells förlorade smyckeskrin och när testerna i labbet inte gick så bra ville visa vilka krafter han trots allt hade genom en liten uppvisning utanför de annars kontrollerade förhållandena. I vilket fall så är det intressant att Ed Mitchell, utbildad vetenskapsman som han är, aldrig reflekterar över denna möjlighet. Vare sig i boken eller när vi träffas.

Men Uri Gellers påstående att han har fått sina krafter av utomjordiska besökare verkar Ed Mitchell inte ta på lika stort allvar. ”Jag vet inte. Jag var inte med”, säger han och skrattar. ”Jag förnekar honom inte hans upplevelse men jag kan förneka hans tolkning av upplevelsen”. Vilket i klartext betyder att han är tveksam till att det var så det gick till.

I sitt hem i Florida förvarar han ett antal föremål, bland annat några skedar som barn ska ha böjt genom psykokinesi och han erkänner villigt att dessa föremål, inklusive den förstörda ringen och de teleporterade slipsnålarna, är betydligt värdefullare för honom än alla laboratorieexperiment. ”Men det är inte riktig vetenskap”, konstaterar han.