Åtta timmars skön sömn i en bra hotellsäng, finfin frukost och några trevliga mejl efter gårdagens föredrag här i Visby så är jag beredd att flyga tillbaka hem. Det var riktigt skoj att det kom så många i går och att de var så nöjda. Så här skrev en kvinna i ett mejl till mig efteråt:
”Tack för en mycket trevlig, intressant och underhållande föreläsning på Fenix Ungdomshus ikväll!”
Värmer ett föreläsarhjärta. En av arrangörerna sa att min lilla dragning var den bästa föreläsningen hon hade varit med om att arrangera.
Så nu kan jag åka hem och ta nya tag inför torsdagens föredrag i Jönköping. Det blir en annan publik och andra förväntningar med tanke på att det är Högskolan som arrangerar.
Innan jag åkte hann jag träffa Ulf Palmenfelt en gång till. Han skulle på ett möte på Strand hotel där jag bor strax innan jag skulle ta min förbeställda taxi till flyget. Vi bytte böcker och pratade en kort stund innan hans möte skulle börja.
Resan till Stockholm gick snabbt. Det är verkligen bara ett kort hopp. Tar faktiskt mindre tid från Visby till Stockholm än det gör för mig att ta mig till jobbet hemifrån en normal dag.
När jag satte mig och väntade på flygbussen ringde P4 Radio Stockholm och ville ha med mig i sändning 17.20. Det gick bra för då hade jag hunnit hem och packa upp och träffa Anneli. Solen sken och det var riktigt fint här hemma.
Intervjun kom att handla om tre saker. De starka radiosignalerna som kallas FRB (läs min artikel här) och som hörts från en dvärggalax tre miljarder ljusår bort (mer att läsa här), Voyager som varit ute i exakt 40 år i dag (och färdas med 17 km/s bort från oss) samt Vallentunavågen från 1974. En mix som vi hann med på fem minuter eller så.
Sedan åt vi middag och åkte till Världens mat, en stor matvarubutik jag aldrig tidigare varit inne på, och till Ikea för att fixa några saker, tittade på ”Designated survivor” och siktade på sängen.
Men först gjorde jag klart bilder till ett bildspel som Semic ska visa i samband med några av mina framträdanden på Bokmässan.
Och precis när man trodde att man hört allt så skrev en av mina Facebookvänner till mig och påstod att verkligheten kan förändras i efterhand och att det faktum att folk i dag säger att C3PO hade ett silvrigt underben i ”Star Wars”-filmerna är beviset för det. Alltså: Det finns i dag bilder på den gyllene roboten som visar att han faktiskt har ett silverben (högra). Men eftersom ”ingen” minns att det var så i filmerna så hade han det inte. Men verkligheten har nu förändrats så att han faktiskt har det när man tittar på filmerna i dag.
Hänger ni med? Inte. Begripligt.
Detta är kanske den mest befängda idén jag stött på de senaste åren. Striden om den platsen är visserligen knivskarp, men jag tror nog det.
Jag tittade på ”Episode IV” och tog en bild som ni kan se här nedan. Men som ni fattar så bevisar den bara att verkligheten har förändrats så att filmen nu gett roboten ett silverben. Trots att han inte hade det i originalfilmen…
Jag orkar inte riktigt förklara detta men det kallas för Mandela-effekten.
Läs gärna den här artikeln så fattar ni: ”Mandela-effekten.”
Men läs också den här så fattar ni att C3PO faktiskt hade ett silverben i några av filmerna: ”Happy Memory.”
Detta bevisar åter att vissa människor är beredda att tro på de mest bisarra saker istället för att ta reda på fakta. Är vi verkligen inte mer rationella än så? Svaret är nej och det är dystert.
Silverben eller inte… C3PO i ”Episode IV”.
Världens mat hittade nästan fram till Västerås…