I dag, den 25 maj 2018, kan jag fira att jag varit fast anställd som journalist i 40 år. Intyget här ovan skrevs i samband med att jag började se mig om efter nytt jobb och senare flyttade till Luleå och Norrbottens-Kuriren 1983. Där blev det jobb mellan 1983 och 1990 och sedan DN från 1990 fram till nu, men först alltså fem år på Tidning för Skaraborgs Län som Mariestads-Tidningen hette på den tiden.

På TSL fick jag jobba i fotolabb med att framkalla bilder, kopiera, ta egna bilder på både sport och till nyheter samt reportage, skriva massor med artiklar, redigera tio sidor i fullformat per kväll, göra ettan och löpet och hålla i studiebesök. Säkert en del annat också om än inte allt på en gång. Lärorikt var det och väldigt, väldigt kul! Och framför allt fick man jobba på fältet, möta riktiga människor, inte bara nöja sig med att jaga dem via telefon.

Det blev fem fantastiska år på Sveriges då snålaste tidning där jag också jobbade fackligt och fick vara varnande exempel på alla fackliga kurser jag gick. Och de kamrater jag fick där är fortfarande vänner för livet.

Norrbottens-Kuriren fick min kanske bästa år då jag också hade Anneli som var den som fick mig att säga upp mig och flytta till Luleå. Här var vi ett tajt gäng av unga killar och tjejer i ungefär samma ålder som hade riktigt kul varje arbetsdag. När tidningen gått i tryck kunde vi gå några meter till fikarummet och öppna en öl, spela whist eller couronne eller något annat.

På vägen hem gick ofta in på tryckeriet som låg rakt över gatan och hämtade en färsk tidning och vandrade sedan nedför backen till Stadspuben, bläddrade igenom det vi gjort och diskuterade. Kanske tog vi en öl där istället. Och under många år var det också gratis ost- och korvtärningar i stora skålar.

På somrarna blev det aldrig mörkt och vi kunde se solen gå upp över horisonten mot Norra hamnen när vi satt där. Jag och Anneli hade några riktigt fina år i Luleå.

Jag glömmer heller aldrig när jag steg in genom DN:s dörrar första gången 1990. Så stort! Känslan och tidningen; hela skarpan var ju full av journalister. I början jobbade jag med redigering och flera av dem som jag satt intill är fortfarande mina arbetskamrater. En del har gått i pension och några har gått bort. Andra har slutat.

Det roliga var att vi som redigerade också var kvällsreportrar och ofta fick rycka ut på bränder, polisgrejer och allt möjligt annat. Jag minns många sådana utryckningar, bland anat att jag under en period skrev flera artiklar om Lasermannen.

Framåt midnatt när vi hade en stund över tog vi hissen ned till tryckeriet, som då fortfarande låg i huset, och köpte pannbiffsmackor eller korv och mos i ett fik som en av tryckarna drev. Härligt!

1996 kom jag till nätet och DN Online, DNet och DN.se som det blev med tiden. Men jag har också jobbat på Namn och Nytt i flera år och till och med varit dess chef under en period. Jag har redigerat politik och kultur men mest nyheter och satt länge nattredaktör. Bland annat den oförglömliga natt då ”Estonia” gick under. Den natten sitter för evigt inpräntad i mitt minne.

Med tiden har det blivit DN.se för hela slanten och nu har jag varit livereporter rätt länge. Men också sidekick till Hanna Fahl när det drar ihop sig till Mello och Eurovision. Jag älskar mitt jobb och har fortfarande fantastiska arbetskamrater.

Tre olika arbetsgivare har det alltså blivit och jag skulle tro att DN blir min sista. Det är nog svårt att se att någon annan skulle vilja ha en 60-plussare!

Man kan väl lugnt säga att åren har gått både fort och innehållit mycket kul. Något har jag väl hunnit lära mig längs vägen också. Om inte annat att skriva!

Men dagen har innehållit en del andra saker som inte har varit så roliga. Jag, Anneli och Karin Sjöberg (också en gammal Kuriren-journalist) har tagit ett sista farväl till Kristina Wärring då hon begravdes i Lidingö kyrka i dag. Kicki, som vi både kände sedan tiden på Kuriren, gick bort den 24 april. Hon var sedan länge gift med Peo Wärring som kom till Kuriren som chefredaktör när jag hunnit flytta till Stockholm men sedan några år tillbaka har jag och Peo lärt känna varandra genom UFO-Sverige och vårt gemensamma ufointresse.

Nu fick vi vara med om en fin begravningsgudstjänst och en minnesstund på Foresta som var en av de bästa jag varit med på. Så många fina minnen och så mycket positivt mitt i allt det hemska och bottenlösa.

Det har blivit lite annat gjort i dag också. Jag gick igenom alla mina noter ordentligt och skickade en korrad version till min redaktör Andreas. Och så fick jag äntligen tid att gå igenom de två protokollen från Lund, dels det från Riksstämman och dels det från vårt konstituerande möte. Så nu fick vår sekreterare Victoria tillbaka dem.

När vi kom hem hade Niklas redan dykt upp och satt i solen på verandan och inväntade oss. Planen var att brassa entrecôte och sparris på grillen och så blev det också med några extra korvar, för Markus och Niklas är två hungriga pojkar. Riktigt kul att ha dem hemma båda två!

När vi ätit klart gjorde vi vårt bästa för att hitta en bra film att titta på gemensamt och efter mycket vånda valde vi ”Zodiac” om den kaliforniske seriemördaren som jag skrev ett kapitel om i min senaste bok. Den var över två timmar lång men hela tiden intressant och spännande och jag kan absolut rekommendera den för alla som inte redan sett den. Den som gillar Jake Gyllenhaal får också sitt lystmäte.

Kristina Wärrings kista.

Markus och Niklas.