I dag har jag skolkat från skrivandet och suttit på ett heldagsseminarium om DC-3-nedskjutningen på Armémuseum vilket jag inte ångrar. Träffade chefen för museet Staffan Forssell igen som presenterade mig för den tidigare chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Lennart Frick. Väl inne på seminariet stötte jag ihop med min vän Gunno Gunnvall som tidigare var verksam inom samma underrättelsetjänsts radarund-sida och som nu är pensionär. Gunno är en fantastisk person som känner de flesta i branschen och vi käkade lunch i pausen samtidigt som vi pratade gamla minnen och spökraketer.

Efter en stund anslöt Lennart Frick och vi konstaterade att vi en gång i tiden jobbat på samma tidning, nämligen Norrbottens-Kuriren i Luleå – även om det var några år emellan. Också den tidigare generaldirektören vid Försvarets radioanstalt, FRA, Per Kjellnäs kom och satte sig och sedan diskuterade vi DC-3-nedskjutningen. (På bilden ovan ser ni de tre). Per Kjellnäs förklarade varför det var så svårt att avhemliga samtliga FRA-dokument om DC3:an, trots att det var 54 år sedan händelsen inträffade. Bland annat beror det på att det finns vissa delar i materialet som ännu i dag har viss aktualitet men framför allt beror det på att andra länders underrättelsetjänster inte släpper liknande material och att man inte vill kompromettera dem.

I vilket fall har den nya haveriutredningen som ska lägga fram sin rapport i år haft tillgång till också detta material så även om det inte kan publiceras kan det vägas in i utredningens rapport. Seminariet blev en intressant genomgång av hur Sverige agerat under Kalla kriget och hur USA, Storbritannien och Sovjet har sett på Sveriges roll. Att vi aldrig har varit neutrala, vilket jag växte upp i tron att vi var, gavs rader av exempel på. Särskilt tragikomiskt är det faktum, som Robert Dalsjö, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI, berättade om, nämligen att det fram till och med 1989, ett halvår innan muren föll, inte fanns någon svensk försvarsplan för hur vi som neutralt land skulle agera i en krigssituation. I själva verket räknade Sverige alltid med att få hjälp från väst.

Robert Dalsjö berättade också om hur olika synen var på Sverige bland militären i försvarshögkvarteret Pentagon. För samtidigt som företrädare för det strategiska flygkommandot sa ”Why should we defend them, they are communists aren't they?” hade underrättelsefolket en klart positiv av Sverige och vår förmåga.

Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell visade ett flagrant exempel på hur brittiskt flyg (som givetvis gjorde detta åt USA) natten mellan den 28 och 29 april 1954 flugit rakt över hela Sydsverige i en oerhört farlig underrättelseoperation som tog piloterna djupt in i Ryssland ända till Novgorod och missilbasen Kapustin Jar. Flygningen syftade till att kartlägga de inflygningsvägar som USA skulle använda vid en vedergällningsoperation eller attack mot Sovjet. Liknande flygningar gjordes vid två tillfällen, en gång under kodnamnet Operaton Robin och en annan under Operation Jiujitsu.

Vår egen DC-3:a som alltså kallblodigt sköts ned med sin åtta mans besättning på internationellt vatten den 13 juni 1952, var också ute på spionuppdrag. Syftet var att signalspana mot Sovjets radaranläggningar, något som svenska FRA gjorde regelbundet längs samma uppgjorda flygrutt. Trots att man alltså inte kränkte Sovjets territorium sköts planet ned och hela besättningen omkom. Åtminstone är det det man tror. Kvarlevorna efter fyra av männen ombord har hittats och det finns de som tror att någon av de andra kan ha överlevt, kanske tillfångatagits och satts i sovjetiskt fängelse.

Roger Älmeberg, vars far var pilot på DC-3:an, talade också på seminariet och gav bilden av den fruktansvärda situation som hans mor hamnade i efter pappans försvinnande. Eftersom det var förbjudet att berätta var man arbetade för den som hade jobb på FRA så visste inte ens familjen något om detta. ”När min mamma fick veta att pappa hade ljugit om vart han gick varje morgon så började hon ju tvivla på en massa andra saker också”, sa Roger Älmeberg. ”Älskade han mig?”, till exempel.

Detta dubbelliv måste ha tärt på många av männen. Och även om det i dag inte är förbjudet att berätta att man är anställd på FRA så är anstalten fortfarande det mest hemliga som Sverige har vilket knappast underlättar konversationen kring middagsbordet. Hemligheter kan tyckas spännande för en utomstående men kanske säkert vara tärande att bära för den som sitter inne med dem.

Här nedan ser ni en bild av en av de åtta DC-3-männens flytvästar som jag fick titta på när jag besökte konerveringsavdelningen på Armémuseum för en tid sedan. Just denna hann ingen av dem ta på sig innan planet störtade i vattnet.