Vill bara börja dagen (efter 00 nu) med att påpeka att om man är amerikan och skriver datum så där konstigt som de gör så kommer onsdagen den 5 april 2006 att bli ett siffermystiskt toppendatum. För två minuter och tre sekunder efter 01.00 nu på morgonen (några av er skulle säga i natt) kommer våra vänner jänkarna att kunna skriva följande datumserie med klockslaget först: 01:02:03 04/05/06.
Bara att gratulera dem men inget jag kommer att ligga vaken för.
Men nu är jag vaken och klockan är en bra bit över åtta på förmiddagen. Vännen Marie, som är ännu vaknare än jag är, har upptäckt att den amerikanska siffermagin också gäller för oss i Skälby (kanske även för några fler…). I ett mejl pusslar hon ihop våra siffror till: 06/04/03 02:01:00 vilket blir en liten trevlig nedräkning istället. Det ser ut att bli en bra dag!
Förutom skrivandet stack jag emellan med tre set badminton mot vännen Stefan och lyckades till min egen stora förvåning vända 1-11-underläge i sista och avgörande till vinst med 15-13 trots att all kondition verkade ha försvunnit in i tangentbordet under de tre veckor som vi inte har kunnat spela.
Annars är det bara skriva, skriva…
Kvällen hade jag tänkt ägna åt en stunds tevetittande på ett vetenskapligt program om hur astronomerna söker efter andra jordliknande planeter. Istället hamnade jag i en en timmes telefonkonversation (snarare telefonterror) från en kvinna som hävdar att en av våra pojkar tillsammans med några kamrater har kastat sönder nittio fönsterrutor i hennes växthus. Niklas och hans kamrater – som har fått ordentligt skäll för att de kastade sten mot växthuset, tro inget annat – säger att de slog sönder nio rutor och att de andra redan var trasiga sedan förut.
Vi har pratat mycket om det här hemma och jag tror på Niklas. Hans sätt att berätta det gör att jag känner i mig trygg förvissning om att han inte ljuger. Dessutom skrev pojkarna ned exakt vad de gjort direkt efter stenkastningen på uppmaning av vännen Marie ovan.
Det är givetvis för jäkligt att ett antal grabbar ska trigga varandra till sådana dumheter men lika illa är det att en vuxen människa uppenbarligen försöker få oss att betala för en omfattande skadegörelse som redan var gjord när grabbarna kom dit. Niklas är också helt säker på att massor av rutor var sönderslagna redan innan de kastade sina stenar.
Suck! Det är inte kul att prata med folk som skriker och lever om i telefon och kallar ens barn för ligister och gud veta allt.
Ett betydligt trevligare samtal hade jag med den tidigare professorn i parapsykologi Martin Johnson tidigare på kvällen. Han jobbar som bäst med sina memoarer även om det går lite i vågor. Vi träffades i hans hem i utanför Lund för snart två år sedan då jag gjorde en längre intervju med honom.
Klockan har gått och blivit 23.15 och nu tänker jag sluta randa blogg för att istället kasta mig in i bokskrivandet en stund igen. I morgon ska jag på seminarium om den 1952 nedskjutna DC-3:an på Armémuseum så det får inte bli för sent.