Mars stirrar ilsket rött på mig i öster när jag går ut med soptunnan. Så där ilsket som en planet ibland kan ge sig till genom ett tunt dis in över centrala Stockholm. Jag blev stående en stund och tittade så vänligt tillbaka jag kunde. Och skickade en tanke till krigsgudens planet med tack för att han låtit några av våra jordiska farkoster landa där trots allt.

Det är en mäktig känsla att titta ut i rymden. Och en nyttig. Någon minut med alltet sätter saker och ting i perspektiv. Som att det är måndag i morgon och arbetsvecka igen efter en innebandyhelg varvad med UFO-Aktuellt.

Pratade med en man i Norrbotten som sa sig ha mött Lille mannen 1971. En konstig ”varelse” med fyrkantig kropp som stod där vid vägkanten strax efter att en mötande bils lyktor plötsligt försvunnit in i tomma intet. Vet inte vad jag ska tro om alla berättelser om Lille mannen. Observationerna har i alla fall varit korta och ofta gjorda från en bil i rörelse. Endast i undantagsfall fall har en person mött honom på vägen.

Men så är det med detta svårfångade fenomen. Det är inte lätt att ta på och många rapporter silas genom det mänskliga psyket innan det når oss. Norrbottningen jag talade med föreslog själv att det kanske bara hade rört sig om en bild i hans hjärna som uppstod av förväntningar efter att ha läst om andra som sett Lille mannen. Vem vet. Några fysiska spår hittade man ju aldrig.

Och var håller han till i dag?