11 september. Pappas födelsedag. Numera är datumet så förknippat med elände att det nästan inte är lovligt att fira någon som fyller år.
I vilket fall firade vi pappa redan i går. På långtidsboendet där han bor sedan några månader bjöd mamma på tårta och hela familjen samlades för att fira tillsammans med personal och andra boende. Totalt blev vi omkring trettio och jag tror inte att pappa förstod särskilt mycket av det som hände.

Kvällen den tionde var kristallklar där vi stod på altanen och tittade upp mot en rymd där stjärnorna lyste som avlägsna knappnålar stuckna genom den svarta filt som lagts mellan oss och kosmos. Jag och Niklas beundrade ett vackert norrsken som svepte fram över hela den norra horisonten i riktning mot Mariestad och Vänern. På bilderna tränger de gröna draperierna fram mellan stjärnorna och det var nästan magiskt.

Ovanför oss rusade några hyfsat starka meteorer fram och 23.02 seglade en mycket ljusstark satellit i Iridiumklass fram under tio sekunder innan dess sken falnade. Vi stod där i trettio minuter, tittande och pratande om detta fantastiska universum innan vi gick in för att orientera oss på laptopen där Starry Night kunde berätta att Deneb i Svanen ligger mer än 3.000 ljusår ifrån oss och lyser flera hundra tusen gånger starkare än vår egen sol.

Anneli låg och läste och på soffan hade Markus slocknat framför teven där han försökt följa Solheim Cup i golf. Också jag och Niklas kände oss ordentligt slaka, inte så mycket för stjärnspanandet som för bastutävlande tidigare på kvällen där jag till slut lämnade den 90-gradiga hettan som en slagen man. (I den iskalla duschtävlingen efteråt klarade jag dock av att få oavgjort).

Nu är vi hemma igen, allihop. Dags att sova och starta en ny arbetsvecka.