Grattis till Markus och Raili!

Enligt traditionen i det här huset så väcker vi ett födelsedagsbarn med sång och sedan får den som fyller ta emot presenterna på sängen och tvingas även att bli fotograferad. Så blev det för Markus i morse innan han skulle iväg till banan för att hålla kurs för en grupp golfjuniorer.

26 år gick han och blev, vår yngste kille. Det är lätt att falla in i plattityder om att ”tiden går” och allt sådant men det är faktiskt lätt att tänka så. Det känns inte alls särskilt länge sedan som han var en liten kille. Men nu är han vuxen sedan ett bra tag och jobbar på med att utbilda sig till sitt drömyrke som är golfcoach. Och han kommer att bli en mycket bra sådan.

För även om han är en väldigt duktig golfspelare så är det inte den förmågan som kommer att ta honom långt i yrket utan sättet att ta sig an andra människor. Markus är empatisk och lyssnande och bryr sig verkligen om sina medmänniskor. Han är fantastisk med barn och unga och det är ingen slump att han också tränar knattar.

I dagarna har han också fått klart med att bilda företag så nu är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. När han väl är färdigutbildad och börjar tjäna pengar så är det bara att hoppas att han också hittar någonstans att bo men här i Stockholm är sådant inte billigt. Så tills vidare har vi honom här hemma – vilket vi givetvis också är glada över!

Markus fyller ju år å samma dag som Annelis mamma som jag ringde och grattade på 85-årsdagen nu i förmiddags. Raili sitter ju i självvald karantän med tanke på sin ålder men allt var bara bra med henne och hon var glad att få prata en stund. Tråkigt att vi inte kan hälsa på henne en dag som denna.

Ägnade en stund åt att sortera in digitala filer och bilder på de externa hårddiskarna och åt att svara på rätt många mejl som ramlat in under förmiddagen. Korrespondensen tar en hel del tid men är viktig att sköta. Många vill ha information, andra bara en konversation.

Bland annat hjälpte jag en man i Brasilien som under en längre tid tagit bilder på lysande föremål (ett av dem här ovan) i mörker att förstå att formen som syns på bilden inte är föremålets riktiga form utan en effekt av att han låtit sin kameras autofokus leva sitt eget liv.

Så fort kameran tappar skärpan på en liten ljuspunkt i mörker förstoras den till en ”orb” vars utseende mer har att göra med hur kameran fungerar än hur den lilla pricken egentligen såg ut. Mannen var mycket tacksam över att få veta detta och skulle nu försöka ta bättre bilder.

Nu har antalet nya läsare som tar sig tid att klicka upp min intervju med Johan Giesecke mattats av och verkar stanna på närmare 228.000 vilket är oerhört många. Och den här arbetsdagen fortsatte i coronans spår med mycket smånyheter i liven men också en intervju med professorn i statskunskap Bo Rothstein som hade synpunkter på regeringens eventuella planer på att förlänga reseförbudet bortom den 15 juni. En åsikt som skapade stor debatt i kommentarsfältet.

Innan jag åkte till jobbet han jag också prata med den man som köpte tavlan som jag lade ut på Tradera. Och det var verkligen rätt person som köpte den! Mannen hade känt konstnären, George Hildebrand, under många år och var väldigt glad över att ha kommit över tavlan. Roligt!

Kvällen på jobbet blev relativt lugn och maten intogs i köket. Björn plockade upp den från Rosa och jag tog en Drömburgare. Klockan 01 stämplade jag ut för det här skiftet.

Josef, Evelyn och Mia lyssnar på Mats som sitter på distans och chefar.

Loading