Upp 07 och sedan var det bara att packa väskan men det blev också en macka som jag hade sparat i kylen sedan i går. Men klockan 08 var vi alla samlade vid bilarna för att köra till Nobu hotell där vi bokat en intervju med Avi Loeb.

Avi har blivit en vän efter många samtal och mejl under de senaste åren och nu fick vi en timme med honom där Felix ställde frågorna inför kameran. Intervjun gjordes utomhus med ett lite lätt återkommande smådropp föll.

Intervjun blev riktigt bra men Avi är som han är, svarar långt och intressant. Efteråt fick jag en stund med Avi där jag fick ställa lite frågor och ta bilder.

Vi har massor av teknik med oss och hela rummet, där vi satt i går, var fullt med belysning, ljudprylar och kameror plus annat som jag knappt minns.

Sedan gick vi några kvarter för att filma ett teamsnack där och då var inte jag med. Istället snackade jag med en uteliggare, Tom, och gick till en bokhandel tvärs över gatan – Bell’s Book på 536 Emerson Street. Riktigt fint antikvariat här i Palo Alto.

Eftersom jag sprungit på Whitley Strieber, Leslie Kean, Diana Walsh Pasulka på hotellet var målet att få tag på dem på Stanford university där konferensen pågår (som vi inte är med på). Alla tre var glada att träffa mig och sa direkt att de absolut skulle ställa upp för mig. Riktigt kul att träffa dem igen.

Jag hade Leslies telefonnummer och hoppades att hon skulle hinna läsa det jag skrev där, men det hade hon givetvis inte. För 12.30 var det lunch och gick alla ned för att äta och hade inte tid att kolla in sina telefoner. Men då stod jag utanför byggnaden utan att kunna gå in eftersom jag inte hade en inbjudan.

Men så dök en man upp som ställde sig utanför med sin telefon och jag tog chansen att prata med honom. Det visade sig att han var bror till Garry Nolan så jag tog chansen att berätta om vilka vi var och att alla rykten om oss var osanna. Efter en stund sa brodern att jag kunde gå in om jag ville så jag gick ned till lunchrestaurangen och letade rätt på Whitley och Leslie.

Hittade dem snabbt och Whitley ställde upp direkt. Klart att vi ska hjälpa Clas, han har åkt långt. Fia stod med bilen 100 meter utanför konferensanläggningen, som vi först nästan inte hittade till, och jag lyckades få med mig båda dit trots att det var ont om tid.

Grejen var ju att det övriga gänget hade satt sig på en restaurang precis utanför Stanford eftersom vi inte hade tillstånd att filma där. Och dit skulle vi ta oss så snabbt som möjligt eftersom både Leslie och Whitley ville vara tillbaka klockan 14 för att lyssna på nästa föredrag på konferensen.

Ganska snart upptäckte vi att vi aldrig skulle hinna till restaurangen, göra intervjun på en kvart, och sedan hinna tillbaka i tid med båda. För rätt snart fastnade vi i en oändlig bilkö på grund av ett motionslopp. Så efter en kvart vänd vi, körde tillbaka och stannade utanför konferensanläggningen och filmade i bilen.

Vilket innebar att jag och Fia fick göra intervjun. Jag satte Whitley i baksätet tillsammans med Leslie och sedan intervjuade jag samtidigt som vi filmade dem med två mobiler, jag och Fia.

Sju minuter i 14 gick jag med dem tillbaka till konferensen. Och när jag väl var inne frågade jag om jag kunde sitta med i ett videorum där konferensen sändes. För det hade Garry Nolans bror sagt att jag kunde sitta.

En vakt frågade mig om jag verkligen fick sitta där och jag hänvisade till brodern och fick gå in. Så där satt jag i 25 minuter och lyssnade innan en av arrangörerna kom och bad mig lämna lokalen. Med sig hade hon säkerhetsvakten.

Så jag reste mig och gick med ut där jag förklarade läget. Att jag satt där i god tro och inte försökt smita in. Arrangören påstod då att jag hade ”trakasserat” några av deltagarna vilket jag blev riktigt arg över att höra. Förklarade i lugna ordalag att jag enbart pratat med dem jag kände och att jag dessutom var god vän med flera andra på konferensen som Vallée och Kripal.

Sedan gick jag och Fia plockade upp mig och så körde vi tillbaka till Pizzeria Delfina där det övriga gänget satt och åt pizza då det aldrig blev läge att filma. Skönt att få en bit pizza och en cola i magen.

Innan vi lämnade restaurangen filmades ett snack mellan mig och Felix som lär komma i slutet av serien.

Klockan 16 var vi på väg mot flygplatsen. Trodde vi. Men när någon i framsätet frågade mig om en sak och jag lutade mig åt vänster, då slog jag plötsligt huvudet i något som hängde ned från taket. En del av ett kamerastativ som satt där med sugpropp. Så vi fick ringa och vända så att Marcus, fotografen, kunde få tillbaka det.

Men, men vi kom ändå till flygplatsen i god tid och det är där jag nu skriver detta. Klockan 19.20 lyfter planet mot Köpenhamn. Det blir en lång resa hem. Och för att prata igenom lite satte vi oss på en restaurang och åt en bit plus tog en god öl.

Sedan var det bara att gå ombord och börja den nästan elva timmar långa resan hem.