Efter frukost med Claes och Åsa som har bott över hos oss i dag blev det buss och pendel in till stan för att äta lunch med Ylva på Bistro Rolf de Maré på Drottninggatan 15. Vi fick ett runt bord som gjorde lunchen lättkonverserad och maten visade sig vara alldeles utmärkt.
Själv satsade jag på köttbullar med kokt potatis med lingon och ättiksgurka medan Anneli tog en halloumisallad, Ylva en fin skaldjurssoppa och Claes och Åsa delade på en så kallad Le Classique som var en slags tunnare pizzaliknande rätt.
Vi satt där ett bra tag innan vi styrde stegen lite längre bort på Drottninggatan och till Kulturhuset Stadsteatern där vi hade biljetter till musikalen ”Company” av Stephen Sondheim men i svensk regi av Maria Sid om singellivets vankelmodiga sidor.
Föreställningen var ungefär två timmar lång och så en hyfsad paus där jag hann äta en underbar dammsugare. Och föreställningen var bra och från våra platser på femte bänk hade vi utmärkt kontakt med skådespelarnas minspel.
Det blev flera inrop efteråt och vi gick alla nöjda därifrån. Nu till Tak på Brunkebergstorg där vi alltså fick ta hissen upp till trettonde våningen och sedan vandra en mindre trappa till den fjortonde. Där kan man sitta ute och beundra den fina utsikten men man kan också gå in i värmen och spana genom fönstren.
Vi valde i alla fall att låtsas som att det fortfarande är sommar om än lite kylig, så när ett sällskap lägligt gick precis när vi kom fram till deras bord högg vi det. Jag och Claes beställde var sin drink till de övriga och sedan satt vi där och haded et trevligt trots att hösten verkligen gjorde sig påmind.
När vi väl bröt upp skildes våra vägar på T-centralen. Ylva tog sig hemåt liksom jag och Anneli medan Claes och Åsa tog ett tåg mot en födelsedagsfest som de var bjudna på, för att återkomma hem till oss senare på kvällen.
Hemma fixade Anneli lite mat och sedan satte jag mig i läsfåtöljen och läste ut den utmärkta ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” (Natur och Kultur) av Jon Jordås” som helt fokuserar på den misstänkte ”Christer A”. Och man kan ju lugnt säga att han ger läsaren mycket att fundera på och det är lätt att se hur denne Christer A. mycket väl skulle kunna vara den som sköt Sveriges statsminister till döds den 28 februari 1986.
Tyvärr tog denne Christer sitt liv när ett par poliser knackar på hans dörr sedan en familjemedlem fruktat att han tagit sitt liv. Det hade han alltså inte men valde att göra det när han förstod att polisen stod utanför dörren mitt i natten. Alla med det minsta intresse av Palmemordet bör läsa boken och bilda sig en egen uppfattning om ifall indicierna håller. Mig skulle det inte förvåna.
Sedan blev det datorn i några timmar med ond rygg. En av timmarna gick åt till att hjälpa ett stort amerikanskt tevebolag med information på engelska om sju bilder som de kanske vill använda i en produktion. Svarade i kapp på en del andra mejl också. Bland annat ett från Volker som var vår guide till Nammajaure under de senaste expeditionerna.
I säng 23.30.
