Till Nimis och Lilton

I dag besökte jag, Anneli och Ylva Lars Vilks häftiga konstverk Nimis vid Håle stenar i Kullabergs naturreservat. Imponerande! Men inte lätt att ta sig dit. Något jag kommer att återkomma till. Men ni kan se en liten filmsnutt från konstverket här ovan.

På Myrorna i Jönköping.

Resan började på slaget 08.30 då vi rullade söder ut från Järfälla med stopp på Myrorna i Jönköping där vi investerade i några böcker och en cd med Kent för bilbruk och ett stopp på Max utanför Värnamo för mat och bensin. Några av böckerna kommer att hamna på AFU, andra var till mig själv.

Under vägen ned regnade det några vändor och när vi, efter 600 kilometers körning, kom fram till Kullabergs naturreservat var det fortsatt mulet men inget vatten från skyn. Då var klockan nästan precis 16 och vi fick sista p-platsen. Och intresset för att vandra till Nimis var stort, vi mötte folk längs hela vägen.

Anneli och Ylva på väg mot Nimis.

Nu ska en sak sägas direkt. Det är inte lätt att ta sig dit. Visserligen är det bara någon kilometers vandring och till en början är den förrädiskt enkel. Slätt och fint som ni kan se ovan.

Men efter ett tag förändras marken till ett lutande virrvarr av rötter och stenar som utmanar den bäste. Den raska vandringen förändras till en långsam balansakt för att inte stå på näsan.

Ingången.

Och väl framme vid konstverket möts besökaren av en ingång som ser inbjudande ut. Ni kan se tjejerna stående vid den här ovan. När man vandrade in i gången av trä, med ett ”golv” som var allt annat än jämnt gällde det att se upp för utstickande brädor och att klämma ihop sig till sitt allra smalaste jag för att kunna ta sig fram. Möten var inte möjliga.

Vi stannade inte jättelänge för snart kom regnet tillbaka. Och vägen upp var brant och svårforcerad. Men allt gick bra utan vrickade fötter eller felsteg.

Svettiga och lätt trötta i benen satte vi oss i bilen och körde till Lilton. Och på vägen passerade vi det hus där Gösta Carlsson en gång bodde. Nu synligt från vägen! Tidigare var allt så igenväxt att det över huvud taget inte gick att upptäcka. Det var inte utan att jag fick rätt många minnen när vi passerade. Där har jag tillbringat åtskilliga timmar med Gösta.

Något besök vid monumentet blev det inte tid till i dag. Vi får se hur vi kan lösa det innan vi åker.

Härligt att äntligen komma hit igen! Det blev ju inget styrelsemöte för UFO-Sverige här i år på grund av coronaeländet. Nu var det fullbokat och vi möttes av Yvonne som äger hotellet tillsammans med Anna. Vi satte oss i lobbyn och pratade med henne en stund. Eftersom hon inte läst min bok ”Mötet i gläntan” var hon nyfiken och ställde många frågor.

Som vanligt var det hyfsat svårt att parkera på Liltons miniparkering inne på gården, en parkering som dessutom måste nås genom världens smalast port där de många skrapmärkena från olyckliga bilisters fordon lämnat färgmärken. Nu övermålade men redan fanns det nya att beundra.

När vi kom fanns det bara en plats kvar och det fanns ingen möjlighet att vända bilen för att slippa backa ut (inte kul) i morgon. Men Yvonne var snäll och körde ut sin på gatan och så gick det att vända och få nosen åt rätt håll.

Efter att ha checkat in på rum 214 och softat lite gick vi Storgatan upp till den indiska restaurangen Curry Nam Nam. Hyfsat mycket folk men snart var vi nästan ensamma. Och maten gick inte av för hackor. Vi åt dubbla förrätter, drack ett par glas Cobra och så en rejäl huvudrätt. Jag tog som så ofta Chicken Tikka Masala.

Via Messenger höll vi kontakt med Markus som vunnit sin match i KM i dag och var nöjd.

Och vi var också väldigt nöjda och nästan rullade de 100 meterna tillbaka till Lilton. Framåt midnatt var det mörkt och tyst.

På väg in.
Och inne.
Ett otroligt jobb av Vilks.
På plats.

 214 total views,  1 views today