Dramatisk start och trevliga möten

Daniel och jag i Jan Bondesons hus.

Upp 07 och sedan en rätt trist frukost och en masa väntan innan vi kunde köra av färjan och äntligen befinna oss på fast mark i Newcastle. För när vi väl gått ned till bilen, där det var stekhett under däck, fick vi vänta nästan en timma innan vi fick köra av.

Bara för att börja köa till passkontrollen… Men killen som satt där var kul och trevlig när jag frågade om de fortfarande körde till vänster i det här landet.

Det blev en väldigt fin dag med 23 grader i luften och sol tills vi kom till skotska gränsen. För precis där gick en gräns med dimma som var nästan lite komisk. Hela vägen genom England och norr ut hade solen skinit men när vi kom fram och hade passerat skylten med välkommen till Skottland låg det ett dimtäcke som ett streck längs med gränsen.

Så vi körde in i Skottland på ett sätt som uppfyllde alla våra fördomar om landet. Under hela dagen möttes vi också av varningar om en klass gulvarning för mycket omfattande regn som stod på varenda motorvägsskylt under resan. Men när vi väl passerat dimman var det lika soligt i Skottland som i England och inte en droppe föll under hela dagen. Men till och med när vi var på väg mot vårt hotell vid 20-tiden på kvällen fortsatte varningarna att synas. Men inget regn.

Nå, om vi börjar från början så ringde jag vårt första möte som var Jan Bondeson i Dunbar vid flera tillfällen för att berätta att vi skulle bli en timme försenade på grund av krånglet att komma av färjan. Men inget svar.

Efter någon timmes körning ringde telefonen och det var en för mig okända person som fanns i andra ändan. Mannen visade sig heta Daniel och han var vän med Jan och skötte om hans hus och trädgård. Beskedet han kom med var allt annat än positivt och lätt chockerande. Jan hade drabbats av en stroke för två dagar sedan och befann sig på sjukhus.

Det fanns givetvis ingen möjlighet att träffa Jan som skulle bli kvar på sjukhuset en tid. Men Daniel lovade att finnas på plats om vi fortsatte till huset i centrala Dunbar. Och där fanns han när vi väl tagit oss dit efter att ha frågat om vägen en gång.

En damm i trädgården.

Daniel, som ni kan se på bilden överst, visade sig vara en mycket trevlig man som visade runt oss i det enorma huset under flera timmar. Plus trädgården som var flera fotbollsplaner stort. Vi var helt tagna. Huset var från 1910, enormt och fyllt av konst och böcker. Mängder av böcker. Många i våra ämnen om man säger så.

Jag kan bara säga det igen. Vi var helt tagna. Fantastiskt att se dessa samlingar och detta vackra hus och att vandra igenom en trädgård som en svensk villaägare bara kan drömma om. Jag hoppas att Jan blir bra snart så att vi kan ses på riktigt.

Köttbullspizzan.

Daniel bjöd oss på pizza som vi köpte i kvarteret intill. Och vi slog till på en köttbullspizza, inte Swedish meatballs utan Scottish meatballs. Riktigt gott visade det sig. Och Daniel berättade att han brukade gå till Ikea för att äta just svenska köttbullar!

Efter fyra timmar var vi nöjda. Då hade vi även träffat Daniels dotter och morbror och hans fru som dök upp och Daniel hade pratat med Jan på sjukhuset – han ville hem vilket är lätt att förstå. Men det gick givetvis inte.

Efter 17 sa vi tack och hej, backade ut från den bakre uppfarten och körde vidare mot Malcolm Robinson i Sauchie (som uttalas Saucki) längs lite motorvägar och andra vägar.

Senast vi träffade Skottlands mest kände ufolog bodde han i Hastings i södra England. Nu har han och hans fru flyttat tillbaka till sin hembygd igen, till och med vid den gata där han lekte som barn.

Malcolm i sitt arbetsrum.

Malcolm är en god vän av AFU och vad han skrev på Facebook efter vårt besök kan ni läsa sist i den här bloggen.

Det blev ett kärt återseende och vi satte oss på baksidan av deras trevliga hyresrätt och drack te och åt lite tilltugg. Jag visade Malcolm min åtta minuter långa film om AFU som han blev grymt imponerad av och ville få en kopia på. Så det fick han så klart.

Malcolm har fått ett eget arbetsrum vilket han inte hade i Hastings och hans arkiv är välordnat. Allt ska till AFU den dag som han själv ställer in skorna. Men redan nu fick vi ett antal stora lådor med tidskrifter och lite böcker som han hade i det i Storbritannien obligatoriska skjulet i trädgården.

En del av det vi fick av Malcolm.

Jag packade om allt i plastpåsar för att slippa den genomskinliga plastboxarna som bara stjäl plats i bilen.

När vi väl gav oss iväg var målet Beattock utanför Moffat när gränsen till England där vi bokat på The Old Stables för 70 pund natten. Efter att ha stannat och tankat på vägen kom vi för sent för att kunna beställa mat då klockan blivit 21 så vi installerade oss på rummet (nummer 1 en trappa upp) åt chips och Mars bars och gick sedan ned till puben i markplanet där mindre än tio personer från byn satt och pratade och drack öl.

Vi hade det väldigt trevligt vi också där vi tog in var sim Teakstones (som Anders tycket smakade lite för lite) och sedan en Belhaven Best Bitter som inte var så dum. Medan vi satt där höll jag kontakt med ett antal personer via Messenger, en av dem skickade en film på vad han trodde var ett okänt föremål. Men som var lätt att identifiera som en insekt. Det visade sig till och med att fullmånen som lurade i bakgrunden hade lurat honom.

Puben.

Men efter några messutväxlingar var vi överens om att allt gick att identifiera.

Vid 22.30 gick jag och Anders upp på rummet, åt lite mer av våra snacks och jag sorterade bilder och skrev. Snart hade Anders somna medan jag satt kvar vid datorn. Det var väldigt varmt på rummet och vi kunde bara öppna det ena fönstret lite. Natten kan bli tuff.

Vid 00.30 var jag klar med det mesta och anslöt mig till vågrätt läge.

Malcolm Robinsons Facebookinlägg om AFU:

For those that have been following my posts. You will know that I will be donating all my UFO and Paranormal files, books, models, magazines, and more, to Clas Svahn at UFO Sweden, where they will be filed away in their incredible museum and library. They already have files from Gordon Creighton, and many other UFOlogical luminaries from across the world. Clas paid me a visit a few years ago when I lived in Hastings in England, and I had the pleasure to meet the great man and his colleague today, (Saturday 13th August 2022) I showed them my office and what will be going when I shuffle off this mortal coil.

Today I parted with literally thousands of books, magazines and old research files. Which had been gathering dust in boxes in the shed. I tried not to look as I was helping Clas and his colleague pack up all these items. The reason why, was simply because I was like one of those auld codgers in one of those episodes of hoarders who don’t want to part with stuff, even though they know they need to, lol. I saved just two magazines out of thousands that I have collected since I was a wee boy.

Look folks, what Clas is doing is fantastic, he is saving UFOlogical and paranormal research and files from people like me all over the world. WHY, I hear you ask? Well when researchers die, sometimes their wife’s or husbands put all their research into a skip. People like Clas, saves all this. And whilst he took a lot away today, he will get the lot, when it’s my time to go upstairs. Even Philip Mantle has all his files going to someone when it’s his time to go to the big UFOlogical gig in the sky.

So it was sad to see a lot of this stuff go. I’m keeping lots of other stuff which I need for now, but that too, will go over to Sweden. But at the end of the day, I’d rather have all my UFO and Paranormal research go to a museum and library dedicated to people like myself, where it can be preserved for posterity, I would hate to see my life’s work go in a skip.

Loading