Vi vaknade tidigt som vanligt och kunde höra en massa fågelkvitter åt en hållet och det lätta suset av motorvägen några kvarter bort. Vi blev kvar i sängen en stund för att läsa nyheter men sedan var det bara att gå upp.
Tre våningar ner höll Bob på att fixa vår frukost men när den var intagen gick jag och Anneli till tunnelbanan och tog sikte mot Mile End där vi bytte från Central line till District. Och vi fick vår beskärda del av klassiska ”mind the gap”. Men oj vad fort det gick för oss att ta oss från nordöstra London till Themsen.
Det blev samtidig ett byte från de allra äldsta och ruffigaste vagnarna till de finaste moderna. Alltså från dem som liknar smutsiga sugrör till ljusa och luftiga.
Framme vid Embankment gick vi mot Big Ben för att som sista passagerare skynda ombord på flodbåten som skulle ta oss till Kew och Kew Gardens. Vi åkte på pensionärsbiljetter som kostade sammanalgt 44 pund tur och retur för oss båda.
Solen kom och gick under resan där den kombinerade kaptenen och guiden underhöll oss på ett makalöst härligt respektlöst sätt. Han var verkligen rolig och intressant och fyllde oss med spännande och onödig information längs hela början av resan. Så långe det fanns intressanta hus och annat längs stränderna.
Vi passerade en aldrig sinande ström av roddare från de många klubbar som låg längs stränderna. Alla verkade vara ute för att träna i dag och då och då fick vår kapten tillrättavisa de som rörde sig framför båten.
Battersea power station passerades efter en stund och alla som kan sin Pink Floyd känner igen den ikoniska byggnaden. Världens största tegelbyggnad tydligen.
Efter 90 minuter var vi framme vid Kew och där steg vi av medan båten fortsatte ytterligare 90 minuter. Vi var inte riktigt klara över var Kew Gardens låg men tyckte att vi kunde lita på en skylt som pekade åt det hållet. Dessutom hade vi ett par framför oss som verkade ha koll på läget. Så vi tog rygg.
Ingen bra idé.
Efter tio minuters hastigt vandrande började vi alla fyra ana att något inte var rätt så mannen framför oss frågade en brevbärare som dök upp längs vägen om han visste var Kew Gardens låg. Det visste han. Åt andra hållet…
Kew Gardens kryllade av besökare denna 25-gradiga solskensdag. Och även här gick vi in på pensionärsrabatt. Visserligen var gränsen 65 men Anneli är inte långt ifrån längre.
Det fanns massor att se och här nedan kan ni kika på några bilder. Och vi tog oss verkligen den tid som behövdes. Ett av husen hade dessutom wifi som vi utnyttjade för att lägga ut bilder på Facebook och svara på en del mejl.
Alldeles intill låg ett tält där det såldes mat och kylda drycker och vi slog till med en pineapple smash som vi delade på och två mycket goda indiska lådor med kyckling och en massa annat. Vi hade faktiskt redan hunnit äta en macka när vi kom in i trädgården och dessutom pratat bort en stund med en kvinna från Melbourne som ivrigt följde efterdyningarna av det australisk valet i sin telefon (hon var nöjd). Men det här var en bättre lunch.
Till slut var vi nöjda och tackade för oss och vandrade tillbaka mot platsen där vår båt hade lagt till. Utan att ha det minsta koll på när den skulle gå tillbaka.
Det visade sig att vi var nästan två timmar för tidiga! Så det var bara att gå tillbaka till närmaste pub, ta var sin öl och cider och utnyttja deras wifi. Men så, 16.30 satt vi på en annan båt på väg längs Themsen mot Westminster igen. Men nu hade det fina vädret försvunnit och efter att ha testat att sitta uppe i det fria gav vi och alla andra upp och gick ned och satte oss i värmen.
18.00 var vi tillbaka på landbacken, gick till Embankment genom ordentlig blåst och tog tunnelbanan till Mile End där vi bytte till Central och hoppade av på Stratford eftersom vi tänkte äta på den stora Westfieldmallen där. Anneli hade också en idé om att handla en blus.
Detta är ett helt enormt köpcentrum som vuxit upp i samband med OS i London. Blusen som skulle köpas såldes i en affär som låg absolut längst bort i köpcentrumet men Anneli verkade nöjd, vilket är viktigast. Och fin var den!
Då hade vi hunnit äta var sin Pad Khing som inte glänste men var ätbar.
Till slut var vi tillbaka hos Bob och Sam och då ringde Lionel Beer som jag sökt i några dagar. Det visade sig att han varit ute på en kortare resa men även om vi nu inte kunde träffas var det bra att få prata med honom en stund.
Anneli satt och pratade med Sam och jag stod i köket och pratade med Bob. Vi bar också ut fem kartonger som ska till AFU men det finns alltså mycket kvar som vi får hämta senare.
Klockan 23 var jag klar med mitt och följde Annelis exempel och vandrade upp trapporna till vårt fina rum på tredje våningen.
