Vi vaknade tidigt och fick roa oss med sociala medier och annat innan det var dags för frukost på The Bell. Men 08.15 kunde vi beställa vår full English som var perfekt. Vi satt ute i puben och åt och det såg redan då ut att bli en varm och fin dag – vilket det blev. 24 grader som mest.
09.30 hade vi bestämt träff med Paul och Charla för att packa böcker. Det låg en stor hög på ett bord i deras lägenhet, inte 400 som Paul antydde i går men väl 200. Så jag gick igenom dem bok för bok och Anneli packade i plastpåsar och knöt ihop dem. Sedan bar vi med förenade krafter ned allt för den smala trappan till bilen utanför.
Nu hade vi ingen brådska utan hann prata en bra stund med paret Devereux. Inte minst om andra böcker som AFU kommer att få längre fram. Bland annat en hel hylla med böcker om medvetandeförändringar. Men Paul sa att han också har fler böcker en trappa upp. I vilket fall kommer det fler mycket fina böcker till arkivet nästa resa och med tiden också hans fantastiska bildarkiv.
Enda missen var att deras döva katt Hogan stack som en en blixt när jag försökte ta en bild av honom. Synd, för det är en vacker vit kisse men jag har honom på bild från mitt förra besök hos Paul och Charla.
Vi har alltid med oss plastpåsar eftersom dessa är bäst att packa i och går att stuva mest effektivt i bilen. Lådor är ”no-no”, så skrymmande.
Paul är en vittberest och kunnig man som jag kunde ha pratat med mycket längre. Han har så många historier att berätta. En del kommer i hans kommande bok som jag verkligen ser fram emot den dag den kommer.
Vid 11-tiden tackade vi för oss efter att Anneli sopat trappan som blev lite smutsig av allt vårt bärande.
Eftersom vår bil ser ut som en rullande insektsfälla försökte vi hitta en mack i Moreton där vi kunde tvätta rutan men också fylla på extra luft i däcken med tanke på att vi kommer att packa en del mer. Men, den första macken hade bara en automat som kostade pengar för både vatten och luft. Som dessutom var sönder. Och så är det här i Storbritannien. Luft och vatten som är gratis i Sverige kostar pengar här.
När vi så hittade en annan mack på väg ut från Moreton då visade det sig att vattnet var trasigt men att det gick att fylla luft. Då hade jag hällt vatten på rutan och torkat den med hushållspapper. Men vi fick inte ordning på apparaten trots att Anneli betalade ett pund med sitt kreditkort. Så hon fick hämta personal och efter en del fixande ordnade kvinnan så att vi kunde få luft i däcken, 2,8 kilo.
Så fick det bli och efter att ha handlat glass fortsatte vi mot London. Vi gjorde också ett försök att få tag på Fran Copeland utanför Oxford men hon svarade inte men senare på kvällen fick vi ett mejl där hon beklagade att hon missat oss då hon varit ute i trädgården då jag ringde.
Det skulle också bli ett stopp för lunch i Woodstock där King’s Arms på Market Street såg lockande ut. Publunch är visserligen en chansning och trots en fin meny var huvudrätten inte särskilt kul. Soppan var bra men när en engelsk kock gör en blandning med ravioli och ragu så blir det inte toppen. Det hela gick på 53 pund med dryck och som vanligt på dagtid fick Anneli dricka en fin öl, en London Pride, och jag en cola med is.
Vi fortsatte längs slingriga vägar fram till Oxford och sedan var det bara att köra M40 fram till Orbitalen. Och att komma upp på M25 var som att komma hem! Jag vet inte hur många gånger jag kört på den här vägen men den är i det närmaste oundviklig om man ska in eller ut ur London. Full med trafik givetvis men ändå ett bra tempo. Och givetvis med oväntade stopp som man aldrig begriper orsaken till.
Vi stannade för att tanka vid Beaconsfield där vi stannat så många gånger. Jag tog också en kort tupplur vilket alltid är bra när man kör långt.
16.30 hade vi svängt av M25 in på M11 och sedan exakt samma väg som till Bobs och Sams gamla hus, men innan vi kom fram till den utmanande 180-graderssvängen där vi haft en rad nära döden-upplevelser genom åren svängde vi av vänster och så vid en rondell var vi snart framme vid deras nya hus. Som var så fräscht!
Allt såg nästan nytt ut och vardagsrummet var stort och luftigt och hängde ihop med köket på ett smakfullt sätt. Bobs nya arbetsrum var nästan en kopia av hans gamla och ljust och fint.
Trädgården var mindre och fin och i slutet av den fanns en mindre tegelbyggnad som fungerade som lite av varje. Bland annat som förvaring för lådor som ska till AFU. Jag hoppas få med en del när vi åker härifrån.
Vi tog också en gångtur till Redbridge bensinstation som också säljer dryck och mat, precis som Tesco gjorde på det gamla stället. Där inköptes ett par burkan Hobgoblin Ruby för öl är inget som Bob och Sam ägnar sig åt. Men vi vill gärna prova lite nytt brittiskt när vi är här så det fick bli måltidsdryck till spaghetti bolognesen senare på dagen.
Bob Rickard är som Paul Devereux en briljant person, oerhört kunnig och trevlig att prata och diskutera med. Han är också en mycket stor tillskyndare av AFU vilket är en tillgång.
Klockan 22 gick vi upp till oss till gästrummet på tredje våningen. För här gillar man att bygga på höjden.
