Vintern börjar ta slut (faktiskt!) och jag saknar redan Orion. Så här dags om tre veckor är allt vi kommer att kunna se från vår bakgård i Skälby den röda jättestjärnan Betelgeuse som vilset sticker upp över horisonten. Betelgeuse är solens framtid. En uppsvälld röd jätte som har passerat medelåldern och är på väg mot de sista årmiljarderna av ett långt och energislösande liv.
Men det är själv Orion, stjärnbilden, som kan nagla fast mig under en kall kväll med fri horisont. Himlens vackraste stjärnbild och kanske också den lättaste att känna igen. Orion har gjort mig sällskap under hundratals enamma timmar under stjärnhimlen och min bild här ovan gör den på intet vis rättvisa.
De flesta stjärnbilder är inte särskilt lätta att känna igen. Undantagen finns som Lejonet, Karlavagnen (som är en del av Stora björn), Svanen (okej, jag tycker i alla fall att den är lätt att se) och så Orion. På södra halvklotet är situationen besvärligare, mycket på grund av att det finns betydligt färre riktigt ljusstarka stjärnor att ta fasta på. Men det finns undantag. Kommer man upp i bergen i länder med torrt klimat så lyser stjärnhimlen praktfullt mot en betraktares förvånade blick.
Jag minns hur jag själv för ett antal år sedan stod på toppen av La Silla, ett berg i mellersta Chile, och blev så bländad av stjärnprakten att jag knappt kände igen något av det jag såg. För inte nog med att jag befann mig på södra halvklotet med för mig mestadels okända stjärnbilder – allt var dessutom uppochner.
Då blev gamla kära Orion min räddning. Men först fick jag kröka rygg ordentligt och kika fram mellan mina egna ben för att vända allt till rätta för min förvirrade hjärna. Och vips dök Orion upp. Ni kan se honom hänga till höger om det svenska radioteleskopet på denna chilenska bergstopp på bilden här nedan.
Men nu är det snart dags för Orion att lämna oss nordbor och ge sig av till sydligare breddgrader. Våren är på väg och sedan sommaren. Det blir nog bra med det men jag kommer ändå att sakna denna vackra konstellation som med hundstjärnan Sirius i släptåg likt en egyptisk evighet återkommer år efter år.
