Sista arbetsdagen på nio månader. Känns lite märkligt att lämna jobbet som bevakningsredaktör. Och dagen började kanske inte så bra.

Halv sex i morse ringde en förvirrad taxichaufför och väckte hela familjen eftersom han inte hade hittat fram till vårt hus. När jag hittade honom stod han parkerad på en helt annan gata. På väg ut från huset hade jag då lyckats springa sönder en kruka med påskliljor som Anneli ställt utanför ytterdörren samt hittat en död talgoxe som jag dumpade i soptunnan. Fågelinfluensa eller inte.

Väl på jobbet var datorn sjuk efter en hårddiskkrasch under gårdagen så när jag startade den såg inget ut som det skulle. Efter lite trixande gick det i alla fall att jobba men eftersom några sladdar hade trasslat in sig bakom mina dubbla skärmar böjde jag mig över för att fixa det – med resultat att jag fick ont i ryggen och fick starta stora tänjningsövningen mot en bänk bakom mig för att få ordning på musklerna igen. (Givetvis gick det en flisa ur bänken…).

För att ytterligare förstärka att detta inte var den bästa av dagar så hade jag låtit lura mig av ”våren” och plockat bort huvan på vinterjackan i går. Givetvis föll det snöslask i skallen på mig så fort jag gick ut i dag.

Nåväl, till slut kom jag igång med jobbet och fångades då av Pontus på min arbetsplats (bilden ovan).

Efter en snabb tårtbit (en annan kille slutade på riktigt) så gav jag och Jonas oss iväg till Armémuseum för att vara med om invigningen av spionutställningen. ÖB Håkan Syrén ”klippte” av bandet med en bajonett efter att ha hållit ett inte alltför inspirerande tal om att ”underrättelsetjänst är viktigt” (vilket han så sisådär tre gånger). Hejade på museets chef Staffan Forssell som jag känner sedan tidigare och tog en dry martini med vidhängande chips och nötter tillsammans med Andreas och två av hans nya arbetskamrater.

Det var också roligt att träffa Birgit som kan mycket om radar och med hennes hjälp få en del spännande radarbilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 plus en del annat förklarat för oss. Men för att förstärka intrycket av att allt inte gick så bra i dag så lyckades två personer som jag gärna också hade velat träffa iväg innan vi hann gå runt utställningen.

Spionutställningen i sig är spännande och bjuder på mycket som är värt att se. Men att försöka titta på en utställning tillsammans med 250 andra människor är inte det allra lättaste så jag får väl dra tillbaka med familjen vid ett annat tillfälle.

När vi var nöjda drog Jonas och jag till tunnelbanan (givetvis hade stämpeln gått ut för bara några minuter sedan så vi fick stämpla igen) för vidare transport till Saddle and Sabre där Nic (han till höger här nedan) mötte upp. Käkade stora blodiga köttbitar, drack god öl och blev bjudna på en härlig Rip Van Winkel-whisky av Nic.

Trevligt var det men givetvis lyckades jag ta tunnelbanan åt fel håll när jag skulle åka hem. Babblade med Håkan i mobilen så jag upptäckte inte misstaget förrän vi stannade på Slussen och då var det bara att byta tåg och riktning. För att göra resan än mer intressant så somnade jag till precis när bussen från Vällingby sedan passerade min hållplats så det var bara att fortsätta till nästa och börja gå.

Men kul var det!

PS: En trippel nolldag är ett uttryck som härstammar från det glada 70-talet då man kunde läsa om så kallade biorytmer i all veckotidningar. En trippel nolldag var en dag då alla tre kurvorna som skulle visa hur du mår nådde pekade rakt ned i botten. Bäst att stanna inne var nog det allmänna rådet.

Niclas Lindstrand ger oss fingrarna.