Man vet aldrig hur dagen slutar, det är då ett som är säkert. Där satt jag på jobbet och gjorde inte stort mer än läste epost och surfade runt bland nyhetssajterna och allt var tyst och stilla. Visserligen hade en galning i USA skjutit ihjäl en elev på en skola i en liten håla som ingen utanför USA tidigare hade hört talas om men annars var det inte mycket att hetsa upp sig för.

Gunnar hade just talat med Urban Ahlin (också han från Mariestad) där han satt i en taxi någonstans i Iran med de två frigivna skaraborgarna intill sig och jag hade hetsat på honom att skriva en kortversion till nätet så fort det gick. Och fort gick det inte. TT hann före ch säkert också flera andra.

Åsa, som gör DN.se-ettan och som jag hoppade in för i påsk gick iväg för att äta. Det hände ju ändå inget.

Men så. Så kommer flashen från en utländsk nyhetsbyrå: ”Mer än 20 elever har skjutits ihjäl”! Jag byter snabbt ut toppnyheten på DN.se mot det som ska bli en hela tiden växande massaker. Från 20 döda, till 28, till 30 till 33. Då är gärningsmannen inräknad varför han nu ska vara det.

På en sekund har den okända orten Blacksburg i Virginia hamnat i historiens föga smickrande rampljus som den amerikanska stad där flest personer skjutits ihjäl på en skola. Det är väl bara i USA där man kan frukta att sådant rekord nog kan komma att slås.

Innan jag gick hem skrev jag den HÄR artikeln men den växte fram under hela kvällen och en del har lagts till av mina arbetskamrater nu på morgonen. Jag pratade också med en svensk man som befunnit sig på skolan när allting hände och refererade vad George W Bush sa i sitt korta tal till nationen. Till slut fick jag också tid att gå och äta.

Någon blogg blev det aldrig tid att skriva så den här skriver jag nu på morgonen dagen efter.