Ibland vill dagarna inte räcka till och den här tisdagen blev en sådan dag. Telefonen ringde redan före klockan nio då en person som jag tidigare talat med berättade att han ordnat en kontakt med en annan, också intressant person, som skulle komma att ringa upp mig en halvtimma senare.

Så istället för att jobba med UFO-Aktuellt fanns jag mig sittande i en lång intervju med en före detta spion för ett jobb jag håller på med för DN. När samtalet var slut ringde mamma som tagits in på sjukhus sedan hennes lunginflammation bara blivit värre och värre och antibiotikan gett henne svåra allergiska reaktioner. Senare på kvällen visade det sig att hon fått små blodproppar i lungorna men läkarna var inte så bekymrade utan var säkra på att dessa skulle gå att få bort.

När jag väl skulle försöka smita iväg för att spela badminton med Stefan ringde min redaktör från förlaget och minuten senare en glad kamrat, Bosse M, som satt på Centralen och väntade på tåg och ville säga hej – vilket var trevligt. Till slut for jag iväg mot Spånga där Stefan redan väntade.

Badmintonen började bra och jag vann första set med 15-8. Men säg den glädje som varar. I andra vände Stefan på kuttingen och vann med 15-10. Och så blev det som vanligt numera, ett tredje och avgörande. Efter lite vims där ingen av oss längre visste vad det stod bestämde vi oss för att gå till 16 istället för 15 som vi brukar. Stefan glänste med fyra nätrullare som jag trots heroiska försök inte hade en chans att få över. Över huvud taget var det ett bra set men många fina bollar och en del fina räddningar från min sida så till slut stod det 16-16. Sedan slog jag två dåliga returer och så var det slut. Illa.

Efter att ha käkat hemma så drog jag till jobbet med ambitionen att jobba vidare på en större artikel som jag håller på med. Istället blev kvällen fylld av händelser, huliganbråk i Malmö, rattfyllon i Borlänge, skolbrand i Eslöv och en massa annat som gjorde att jag satt och skrev till 01.15 innan jag äntligen kunde gå ut till taxin.

Då hade vi också hunnit fira av Kenta Hedberg som gjorde sin sista dag på DN efter lite drygt 30 år. Det är många som slutar i år vilket är trist.