Ser att Håkan Blomqvist skriver att den amerikanske kontaktpersonen Howard Menger är död. Menger, som blev 87 år, var en av de tidiga kontaktpersonerna och jag mötte honom under ett besök i Sverige den 28 januari 1992. Det är också då som jag tog bilden på honom, och hans fru Connie. Platsen var Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), en plats som valts ut av Bertil Kuhlemann, också han avliden sedan några år. Kuhlemann som arbetade där förstod värdet av att förlägga presskonferensen dit eftersom det gav ett vetenskapligt skimmer över hela besöket.

Nu hade IVA givetvis inget med Mengers Sverigebesök att göra utan bakom arrangemanget låg Föreningen Pans Vänner och Boris Jungkvists grupp UFO-Luftrumsbevakning. Fast ingen hade brytt sig om att fråga Boris om detta utan det hela genomfördes som en kupp av några i utkanten av gruppen. Så kunde det gå till under det glada 90-talet.

Ett par dagar senare höll Menger ett föredrag inför 400 förväntansfulla åhörare på Medborgarhuset i Stockholm. Lite längre ner i den här bloggen publicerar jag min och Håkan Blomqvists artikel som den såg ut i UFO-Aktuellt 1/92. Där står det att Boris Jungkvist var en av arrangörerna vilket senare alltså visade sig vara en bluff.

I vilket fall är det trevligt att ha skakat hand med en man som kanske kommer från Saturnus. Synd att han inte var säker på den saken själv.

Dagen i övrigt har jag ägnat åt att skriva bok och intervjua folk som har varit med om till synes omöjliga saker. Pratade en stund med en sjöodjursobservatör och lite längre med två personer som såg hur en silversked plötsligt svävade rakt upp i luften och gav sig iväg innan den föll till golvet. Ingen tråkig dag med andra ord. Har också klistrat in ufoklipp, fått stryk av Stefan i badminton (vann första efter hyfsat bra spel, förlorade andra lite nätt men spelade bara med ramen i sista och föll), hämtat Niklas cykel på verkstaden, lagat mat åt barnen och mig eftersom Anneli är borta i kväll och varit ute och handlat.

Efter badmintonen åkte jag och Stefan till Erikshjälpens loppis. Där kunde jag inte låta bli att köpa en skiva med ”Stubb-Jonas och Bimbos” från 1980 – det var det underbara omslaget som fångade mig. Föga anade jag att denna skiva inte alls var så okönda som jag hade trott.

När jag stod där i kön och skulle betala ställde sig en skäggig 40-åring med keps – där det stod något om avloppsrening bland oljefläckarna – sig bakom mig i kön. I handen hade han en singel med Hawaiimusik som han verkade nöjd med. Men ännu nöjdare blev han när han fick syn på mitt kap. ”Det där är en klassiker”, sa han och började opåtalat sjunga en vers från skivan. Kan erkänna att jag blev hyfsat överraskad.

Och så har jag äntligen börjat skriva på en artikel till Generation Tintins årsbok. Ska vara klar senast den sista mars. Här kommer vår Menger-artikel.

Menger – motsägelsernas mästare

Iklädd prydlig kostym och bred slips mötte amerikanen Howard Menger sin publik. Kanske var vi 400 personer som väntade på honom i ett fullsatt Medborgarhus på Söder i Stockholm. De flesta ditlockade av möjligheten att få träffa en person som står i kontakt med människor från andra världar.

Intill honom framme vid podiet satt fru Connie som troget stöttat sin man under hans många föreläsningsresor. Hon har själv aldrig haft kontakt med ”bröderna och systrarna” från rymden men hjälper sin make att sprida ett slags fredsbudskap som gavs stort utrymme under föredraget i Medborgarhuset.

Redan på 1950-talet fick Howard Menger sin första kontakt med utomjordiska varelser. Sedan dess har han gjort sig känd som en av de mest omtalade kontaktpersonerna i världen vid sidan av George Adamski och Daniel Fry. I en bok, ”From outer space to you” beskrev Menger redan 1959 sina resor med flygande tefat.

När han nu kommit till Sverige var intresset för hans berättelse stort. Flera radioinslag, tidningsartiklar och ett kort TV-inslag lockade många UFO-intresserade till Medborgarhuset. Kändisar som Thomas Di Leva och Janne ”Loffe” Carlsson fanns på plats tillsammans med ufologer från alla läger.

Här skulle vi få lyssna till en av de klassiska kontaktpersonerna och höra hur det var på andra världar, vi skulle få se bilder och bevis, höra detaljer om utomjordingarna och deras skepp och få veta mer om Mengers hemliga samarbete med Pentagon.

Menger påstår sig ha besökt, eller flugit förbi, flera av himlakropparna i vårt solsystem. Månen var han på redan 1956, 13 år före Armstrong och Aldrin. Han kunde då ströva omkring på dess yta utan några skydd och andas in den friska luften.

– När vi landade såg jag stora kupoler där ryssar, amerikaner, svenskar och andra nationaliteter arbetade tillsammans med bröderna och systrarna från rymden, kungjorde han trosvisst.

Några felexponerade bilder där ett halvklot syntes mot en helt ljus bakgrund och en kolsvart förgrund anfördes som bevis. Dessutom fick vi se en bild som påstods föreställa jorden från det rymdskepp Menger färdades i men som var så totalt felexponerad att inga detaljer gick att se. Men nog var bilden misstänkt likt månen.

Idén om att det skulle finnas atmosfär på månen framfördes av George Adamski redan 1956, så Menger var inte först, och har sedemera fått en renässans genom Sune Hjorth (som sedan ett par månader tagit avstånd från såväl Adamski som Menger…).

Menger gjorde några försök att styrka teorin om atmosfär på månen genom att visa en suddig bild där en del av månskivan omgavs av en oskarp gloria. Om den bilden är äkta skulle det inte vara några problem att se atmosfären också från jorden. En enkel kikare skulle räcka.

Det är dock lätt att konstatera att månen inte har någon atmosfär. När månen passerar framför en stjärna eller planet – något som inträffar regelbundet – går det också i ett mindre teleskop att se hur denna släcks omedelbart vid kontakten med månskivan. Hade det funnits en atmosfär, och allra helst i den storleksordning som Menger påstår, hade man kunnat registrera hur stjärnan eller planeten först minskade något i ljusstyrka innan försvann bakom kanten.

Samma observation kan också göras under en total solförmörkelse då solrandens kontur är helt skarp då den skärs av månens rand. Inte heller känsliga spektrometrar har kunnat upptäcka någon atmosfär på månen vilket de skulle ha gjort om där funnits någon.

Mars har också ingått i det Mengerska rundturshäftet. Även här fann vi oss stirrande på en bild nästan utan detaljer men där planetytans krökning klart gick att se. Menger själv pekade säkert på en punkt nära kanten där en stor, mörkare, krusning gick att urskilja och förkunnade sedan att detta foto visade den mystiska formation som kommit att kallas ”Ansiktet på Mars.”

Menger verkade lyckligt omedveten om att Marsansiktet är en relativt liten formation som inte skulle ha kunnat ses på den bild han visade upp. Publiken i lokalen reagerar heller inte på denna uppenbara fantasi.

Att han skulle ha fotograferat ”ansiktet” nämner Menger inget om i sin bok ”From outer space to you” utan det är först sedan amerikanska forskare i mitten av 80-talet upptäckte formationen på ett av rymdsonden Vikings tusentals bilder som också Menger upptäcker sin figur. En tillfällighet?

Det hade onekligen varit intressantare om Menger berättat om ansiktet innan Nasa gjorde det.

– Ni är så vackra! Jag älskar er svenskar! Ni liknar de utomjordiska varelserna!, predikade Menger vid lämpliga tillfällen under såväl presskonferens som föredrag.

Och som de flesta kontaktpersoner ansåg han oss vanliga människor som underutvecklade, på en så låg nivå att vi aldrig kan lösa vår världs problem själva. Enda lösningen är att lyssna till bröderna och systrarna från rymden – och givetvis på dem som har kontakt med dem.

Föredraget utvecklades till en patetisk tillställning med tidvis rena hallelujastämningen. Menger ingav inget förtroende och verkade förvirrad och måste ständigt suffleras av sin fru Connie. För den som lyssnade till Menger första gången måste hans historia framstå som en samling ostrukturerade skrönor.

Besöket i Sverige, som torde ha inbringat närmare 40.000 kronor bara i inträden, verkade ingå i någon form av kombinerad väckelsekampanj och reklamresa för parets Mengers gemensamma bok. Men ska vi tro Howard Menger själv var det vi svenskars förmenta likhet med hans utomjordiska kontakter som hade tagit honom till Sverige: ”Det är därför jag är här!”, sa han till en förtvivlad TV-reporter som försökte få honom att tala om något annat än sitt arbete med att konstruera ett eget flygande tefat.

Tefatet, som bygger på ”elektromagnetisk antigravitation”, ska slå världen med häpnad. Visserligen har han redan byggt ett exemplar men det kraschade 1961 och av någon anledning har prototyp nummer två helt enkelt inte blivit färdig.

– Jag vet inte själv hur det fungerar. Kanske rör det sig om antigravitation, kanske är det något annat.

Trots att tefatet finns i modellform fick publiken aldrig se det flyga. Vi fick nöja oss med att beundra det blivande rymdskeppet i form av en modell stående på ett bord.

När man lyssnar på Menger är det lätt att fråga sig varför just han skulle vara den av alla hundratals, kanske tusentals, kontaktpersoner som vi ska lita på. Hur ska vi veta att det är Mengers vackra ”nordbor” från Venus som står för den äkta varan och inte Eduard Meiers Plejadfolk eller Dino Kraspedons varelse från någon av Jupiters månar.

Problemet med kontaktpersonernas budskap är att de alla säger emot varandra på viktiga punkter. Budskapen är oförenliga och var och en tycks beskriva sin egen fantasivärld.

Ska man tro på Menger får man förkasta andra kontaktpersoner. Att tro på alla innebär halsbrytande logiska kullerbyttor där man måste sätta varje del av sitt eget förstånd på sparlåga. Men ingen av dem kommer med några hållbara bevis – vilket inte alltid är ett problem eftersom många åhörare heller inte frågar efter sådana. Istället söker man ett religiöst budskap för att kunna sova gott om nätterna.

Vem vill egentligen veta sanningen?

Menger gjorde trots allt några försök att lägga fram bevis. Men bevisen knakade kraftfullt i fogarna. Åtminstone dem han själv valde att visa upp, vilket väl borde vara de bästa.

Bilderna var nog de minst övertygande. På en serie syns ett klassiskt Adamskiskepp gå ned för landning på ett fält i High Bridge, New Jersey 1956. Vid landningen fick Menger träffa en person ur besättningen som önskade honom lycka till med sina bilder.

Tyvärr räckte den lyckönskningen inte riktigt. Bilderna är av så låg kvalitet och så uppenbart hemmagjorda att ingen kan ta dem på allvar.

För publiken i Medborgarhusets stora sal och för det relativt stora pressuppbåd som mötte Menger två dagar tidigare, måste bilderna har framstått som en gåta. Karln hade ju filmat föremålen – varför visade han inte rörliga bilder?

Över huvud taget verkade Menger ha lämnat det mesta av bevismaterialet hemma.

– De här stillbilderna är från en film jag har tagit, sa han när han berättade om ett av sina möten. Jag har många filmer hemma, folks!

Varför han ”glömde” dem där kan man alltid spekulera om.

Något som Menger också ”glömde” var att berätta att han anser sig själv vara inkarnerad från Saturnus. Fru Connie lär ha fått sin själ genom invandring från Venus. Om detta knystade inte Menger det minsta under Stockholmsbesöket och eftersom han också uteslutit just det kapitlet i nyutgivningen av sin gamla bok ”From outer space to you” bok kan man tolka det som ett sätt att försöka rensa i det förflutnas skräpkammare.

Av ren nyfikenhet frågade vi om han tvekade inför sitt interplanetära förflutna. Svaret blev typiskt Mengerskt, slingrigt och tvetydigt:

– Jag vet inte om jag kommer från Saturnus. Kanske är det så, kanske inte.

Under Stockholmsföredraget nämnde Menger heller inte att han tidigare påstått sig varit inblandad i ett Pentagonexperiment för att se hur människor reagerade på en påstådd utomjordisk kontakt. Men på ett föredrag i New York 1967 fick publiken veta att Pentagon givit honom material och förslag på hur han skulle brodera ut sin historia så att den passade deras psykologiska test. På den tiden kallade han också sin bok ”fakta-fantasi”, en beteckning som han inte ville höra talas om när UFO-Aktuellt tog upp frågan på presskonferensen.

– Boken är ren fakta, slog han fast.

Howard Menger är motsägelsernas mästare. Om man jämför hans utsagor under åren så har de ständigt ändrats. Förvånande är att Rolf Rodehag, som presenterade Menger och satt vid hans frus sida under föredraget, inte kommenterade detta.

Håkan Blomqvist intervjuade Rodehag i juli 1985. Rodehag berättade då att Menger 1982 sagt till honom: ”Jag tar tillbaka allt jag sagt att de kommer från Venus, Mars etc.” Istället talade Menger då om ”bröderna från andra sidan” eller ”besökarna”.

När ufologen Timothy Good intervjuade Menger 1978 fick han samma besked. Men i dag talar Menger åter om rymdmänniskor och sin månresa.

Det är inte första gången Menger ändrat åsikt. På en TV-show 1960 i New York gjorde han sitt första stora lappkast. John Keel beskriver vad som hände i sin bok ”Operation Trojan horse”:

”Howard Menger, saturnisk make till en rymdresenär från Venus, rymdmänniskornas vän, utgivare av ”autentisk musik från en annan planet”, mästare på teleportation och de tefatstroendes guru – avsvor sig allt. Förnekade nästan allt. Tefaten kanske var psykiska upplevelser, rymdmänniskorna visioner, hans och Marlas (Connie) härkomst metaforisk.”

Också under föredraget i Stockholm rörde sig Menger på slak lina. Han balanserade hela tiden skickligt på gränsen till ren lögn men klarade sig undan med tillägg som ”jag kan inte själv förklara det”, ”jag vet inte vad det är som händer” och ”bilder i sig är inga bevis”. På detta sätt förde han sina lyssnare bakom ljuset utan att själv behöva stå för sina ord.

Ett av huvudnumren under såväl föredrag som presskonferens var beskrivningen av drivkällan till det antigravitationsdrivna tefatet som står hemma i verkstaden och väntar på att flyga. Med hjälp av en video och flera stillbilder försökte Menger övertyga åskådarna om att det han konstruerat bygger på en hittills okänd teknik som övervinner gravitationen. Samma teknik driver de flygande tefaten.

På videon fick vi se hur Menger placerade en icke-magnetisk aluminiumring över en metalltäckt spole för att sedan slå på strömmen. Under förvånade utrop konstaterade en inhyrd reporter hur ringen flög 20 centimeter rakt upp i luften.

Det är så här tefaten drivs menade Menger. Fast då måste man skicka fler pulser. Resultatet blir ett vobblande som enligt Menger är typiskt för tefatens sätt att röra sig.

– Hade jag varit utbildad fysiker skulle jag inte ha kunnat uppfinna den här maskinen, sa Menger glatt i ett försök att övertyga oss om vilken oerhört avancerad och ickejordisk teknik som dolde sig under metallen.

Trots det beslöt UFO-Aktuellt att fråga en fysiker på KTH om Mengers experiment:

– Det är inget konstigt med det. Sådana experiment brukar vi göra för våra elever, säger Anders Karlsson, lektor på Tekniska högskolan i Stockholm.

– Det som händer när man slår på strömmen är att en ström induceras i aluminiumringen från spolen vilket ger den magnetiska egenskaper. Så länge strömmen flyter bildas ett magnetfält. Aluminiumet självt blir alltså inte magnetiskt.

– Resultatet blir att spolens nordpol och aluminiumets nordpol motverkar varandra på samma sätt som när man försöker närma två magneter med lika poler. Effekten blir att ringen kastas upp i luften. Vi brukar få upp den 20 meter under våra förevisningar.

Fysikerna på KTH tar dock sin ”upptäckt” med ro. 20 metersskuttet – 100 gånger högre än Mengers lilla experiment – har inte fått dem att ändra sin syn på universum. Än mindre att konstruera ett flygande tefat.

För att vilseleda publiken, på samma sätt som en god trollkonstnär gör, använde sig Menger av avledande manövrer. Han påpekade nogsamt att aluminiumplattan inte var magnetisk och att inget fanns gömt under bordsduken eller bordet. Att dessa detaljer var helt ovidkommande för experimentets utförande nämnde han inte, säkert med tanke på att de flesta i lokalen inte var utbildade fysiker.

Han drog också slutsatser som inte gick att dra av hans lilla experiment. Nämligen att om man bara skickar nog många pulser så kommer plattan att hålla sig svävande under lång tid.

Konstigast av allt var ändå Mengers uppenbart hemmasnickrade funderingar kring hur gravitationen egentligen fungerar. Liksom så många andra kontaktpersoner drivs också Menger av en iver att förklara universum och dess lagar på sitt eget sätt. Einstein och Newton förpassas till historiens kökkenmödding och ersätts med något som för en okritisk betraktare mycket väl kan vara riktigt.

Eftersom de flesta kontaktpersoners påståenden oftast får passera utan kommentarer ska vi undersöka Mengers tvärsäkra teori lite närmare.

Howard Menger menade att gravitation inte hade något med dragningskraft att göra utan var resultatet av strålning från en källa utanför jorden. Vilken denna källa var fick vi aldrig veta.

Han ritade upp sin hypotes för den församlade pressen (och senare under föredraget) på en tavla på väggen – jorden i mitten och månen i sin bana lite längre ut. Med små pilar som alla pekade in mot jorden illustrerade han den ”strålning” som skulle utgöra gravitationen. Så länge den strålar hålls vi på plats nere i jämmerdalen. Skulle den av någon anledning sluta stråla antar jag att vi alla svävade iväg ut i rymden.

Beviset för denna halsbrytande teori var tidvattnet. Menger visade på sin skiss hur också vattnet håller sig på sin plats med hjälp av strålarna. Men när månen står i vägen – och det råder springflod – saktar strålarna ned under den punkt på jorden där månen står och resultatet blir ett lägre tryck och att havet ”lättar” och stiger.

För denna idé påstod sig Menger ha fått stora A av sin naturkunskapslärare i skolan. Detta är antingen en ren lögn eller också använde sig Mengers skola av lärarlösa lektioner den dagen.

Idén i sig ser fullt möjlig ut vid ett första betraktande. Uppritad på en tavla kan alla nickande instämma i hur månen måste skymma ”strålningen” och skapa en punkt av gravitationslä på jorden.

Verkligheten ser dock inte ut på det sättet.

En källa som kan skicka sina strålar vinkelrätt mot jordytan enligt Mengers modell måste befinna sig oändligt långt bort och omsluta hela universums yttre kant (om det nu finns en sådan). Ett litet föremål som månen skulle inte kunna störa dessa strålar eftersom dessa skulle läcka in från alla håll.

Solen och månen, som är de himlakroppar som skapar tidvattnet, samspelar också i verkligheten så att de kan motverka varandra. Under nipflod står månen och solen i 90 graders vinkel mot varandra vilket enligt Menger skulle betyda att det blev flod både på en punkt rakt under månen och rakt under solen. I själva verket är det bara den punkt som befinner sig under månen som påverkas.

Menger, som tydligen sov sig igenom undervisningen i skolan, nämner heller inte att tidvatten inte bara uppstår under den punkt månen befinner sig utan också på andra sidan jordklotet. Detta trots att ”strålningen” där tillåts passera fritt.

Trots att solen och månen upptar lika stor yta på himlen (detta kan man försäkra sig om under en total solförmörkelse) och därmed – enligt Menger – skulle skymma lika stor mängd ”strålar” och alltså skapa lika stora tidvatteneffekter sker inte detta. Solen, med sin större massa men betydligt längre bort, står bara för 30 procent av den kraft månen utövar på tidvattnet. Det går stick i stäv med Mengers teori.

I Mengers funderingar finner vi de för kvasivetenskapen så utmärkande grundpelarna: En helt ny teori byggs på antagandet av en ny, okänd kraft som inte går att mäta och endast existerar i huvudet på den som framför idén. Genom att bortse från en del oväsentliga sidoeffekter – som att flod alltså uppstår också på den sida där månen inte står eller att aluminiumplattans rörelse skulle vara beroende av om den är magnetisk eller inte – ges teorin ett närmast vetenskapligt utseende.

Menger lever också kvar i den Newtonska 1600-talsbilden av vår värld. Einstein, som förändrade vår syn på gravitationen, menar att såväl rummet som tiden, den så kallade rumtiden, kröks kring fasta kroppar. Det handlar inte om någon dragningskraft utan om en krökning av universums inre väv. Detta har Menger uppenbarligen missat eller inte velat lära sig.

Det är aldrig fel att tänka självständigt. Många stora upptäckter har gjorts av män och kvinnor som gått mot strömmen. Men att blunda för verkligheten och bortse från viktiga fakta kan aldrig vara ett bra recept för självständigt tänkande.

Det är svårt att bortse från misstanken att Menger måste vara medveten om allt detta. Genom att spela upp hela sitt så typiskt amerikanska försäljarregister, med falska tårar och insmickrande kommentarer, försöker han göra publiken medgörlig och vänligt stämd.

Dagens Menger är mycket rädd om sin image. I en stor annons i tidskriften True, hösten 1979, lovade Menger lycka och pengar i överflöd till dem som köpte hans lyckoamulett (givetvis importerad från rymden). Den annonsen vill han inte längre kännas vid och på en direkt fråga skyllde han på ”en bluffmakare” som satt in den i hans namn.

Förklaringen låter inte rimlig eftersom checkarna ska ställas ut till ”Howard Menger” enligt beställningskupongen och därför inte kan lösas in av någon annan. Adressen innehåller också Mengers bokstavskombination HM, ett igenkänningstecken som han också använde på sitt första hembyggda tefat (HMX1-1951).

Nu sprack bubblan helt under föredraget i Medborgarhuset i Stockholm. Många i publiken var ordentligt besvikna på Menger som mest verkade vilja sälja ett religiöst, ockult och politiskt konservativt budskap. Älska Gud, nationen och Bush så ska allt gå dig väl. Närmast totalitärt är hans påstående att vi inte skulle kunna klara jordens problem utan rymdmänniskornas hjälp. Allting ordnar sig – bara ”dom” får styra.

Människan duger till intet av egen kraft. Idéer och förändringar kommer från ovan.

Med tårdrypande ögon och lämpligt darr på rösten läste han ett budskap från ”Mästaren” som en gång klev ur ett tefat. Upplevelsen inträffade strax efter att Menger mist sin son och sina föräldrar. Budskapet är långt och föga klarläggande. Psykologiskt sett kan upplevelsen därmed liknas vid en krisvision. Det vanliga är en Kristusuppenbarelse vid dylika kriser, men för Menger kom ”Kristus” ur ett tefat.

Nästan ingen i publiken reagerade på budskapet. Några gick innan Menger talat färdigt. Andra kommenterade det hela som ”pinsamt” och ”till mera skada än nytta”.

Ifologiskas siste ordförande, Ernst Linder, skakade bekymrat på huvudet när han lämnade tillställningen under slutpredikan.

Den avslutande frågestunden blev en uppvisning i pinsamheter. Menger, som hör illa, uppfattade ingen av frågorna och när en man i lokalen frågade vad det egentligen var för konstigt med försöket med aluminiumringen rusade frågeledaren Sten Lindgren iväg med mikrofonen till en annan frågeställare innan Menger han få klart för sig vad frågan gällde.

Några som trots allt betraktar Howard Menger som en äkta och sanningsenlig kontaktperson är arrangörerna Sten Lindgren och Bertil Kuhlemann. Tillsammans med Boris Jungkvist i UFO Luftrumsbevakning har de tagit Menger till Sverige för att visa hur mycket våra bröder och systrar från Mars och Venus tänker på oss.

För att ytterligare visa sin respekt för Menger anordnades en privat föreläsning med ett 70-tal inbjudna dagen efter föredraget. Temat var det samma. Inga nya fakta lades fram.

Resultatet av Mengers Sverigebesök blev nog ett helt annat än de tre arrangörerna hade tänkt sig.