Vi vaknade till en harlig vardag med solen skinande fran en nastan klarbla himmel. Alla har sovit som stockar efter resan i gar och barnen fick sallskap av katten Emma som lag vid fotandan pa Niklas sang hela natten. Annelis bror och hans familj bor i ett harligt hus en bra bit utanfor Paris och vi har precis atit frukost. Om en stund drar vi in till Paris for att titta pa en Andy Warhol-utstallning.
Efter frukost satte jag mig och skrev en recension pa en bok for Bibliotekstjanst. Det var KG Johanssons framtidsskildring Frukost i skymningen som jag laste rakt igenom under resan hit ned i gar. Riktigt bra och lasvard.
Som ni har forstatt sa finns det inga prickar over de tre sista bokstaverna pa den har franska datorn. Det far ga anda!
/…/
Tillbaka igen efter en heldag pa stan. Trötta ben efter att ha gått på Andy Warhol-utställningen (där det var fotoförbud så jag var tvungen att ta en bild med mobilen – Mao här ovan), sedan upp längs Champs-Elysee och ett par timmar på det enorma varuhuset Lafayette innan vi delade upp oss och halva gänget åkte hem medan jag och Niklas fortsatte till Shakespeare och Co, en underbar bokhandel/antikvariat vid Seine-stranden som jag besökte första gången någon gång på 70-talet. (Som ni ser så har jag hittat de förlorade prickarna nu).
Shakespeare och Co är trång och gemytlig med massor av böcker i två våningar. Tyvärr fanns inte längre den en gång så fantastiska avdelningen med JFK-konspirationsböcker kvar men det var ändå ett kärt återseende att komma dit.
Längst in i lokalen hördes ljudet från ett piano så jag och Niklas gick dit. Och när han som spelade gick därifrån så sa jag till Niklas att sätta sig och spela lite, vilket han gjorde. Det blev Mad World, hans specialitet just nu, vilket lockade en del imponerade åhörare som efteråt frågade hur länge han hade spelat piano. Och det är ju inte så länge, framför allt inte på något mer orgainserat sätt.
Efter att ha vandrat runt och tittat igenom de flesta av Shakespeare och Co:s gömmor – och investerat i boken Out of orbit – så vandrade vi iväg till Notre Dame där kön ringlade 100 meter lång – men dess moment framåt såg så lovande ut att vi inte tvekade att falla in i dess absolut yttersta ände. Och vips så var vi inne i denna imponerande byggnad med sina häftiga fönster som måste ha tagit åratal att göra. Vi går där inne ett tag och efter att ha avslutat rundan med att springa in i en stackars kvinna som tog sig åt näsan, så gick vi ut och käkade crepes på en gata alldeles intill.
Men nu är vi hemma igen. De andra stackarna satt i bilkö i tre timmar och tog sig bara ett par mil under tiden medan Niklas och jag väntade på en pub mitt emot stationen. Skönt i alla fall att komma hem igen, med mat i magen och lite gott vin så ska jag nu kasta mig över ett kapitel i min bok.