Så här dagen efter en lyckad surströmmingsskiva så är det kanske inte drömläge att gå till jobbet. Hade gärna stannat hemma framför någon svartvit svensk 50-talsfilm. Men, det går att jobba också!

Innan jag tog mig hit så ägnade jag en stund åt att skriva klart mitt föredrag som jag ska hålla i Örebro i morgon. Det blir ett rent ufoföredrag och jag håller det inför en sluten krets i föreningen Gammeldanskens vänner. Jag har pratat inför dem en gång förut, den gången om sekter. Det var den 1 oktober 2012 och då bjöds jag på smörrebröd! Bara att hoppas på det också den här gången.

Anneli hade redan avslutat det mesta av städningen från i går och Markus var på golfbanan sedan någon timma när jag själv tog mig ur sängen. Det blir våfflor till lunch och när jag åkte till jobbet tog Niklas och Anneli bilen till Ikea för att köpa ny sängbotten till grabben. Hans gamla var inte bra och har gett honom ont i ryggen. Bara att hoppas att nyinköpet ska hjälpa honom till en bättre rygg.

Jobbsöndagen blev rätt lugn. En obehaglighet innehöll den trots allt. I fredags såg jag ett Sky News-inslag där en av nyhetskanalens reportrar konfronterade en kvinna när hon steg ur en bil. Kvinnan var ett av de ”troll” som förföljt den försvunna Madeleine McCanns föräldrar och uttalat en rad hot mot dem via Twitter. När reportern frågade så erkände hon och menade att det var hennes rätt att göra så.

I dag hittades kvinnan död på ett hotellrum. Av allt att döma genom självmord. Jag skrev om detta och kunde inte låta bli att fundera över varför den 63-åriga kvinnan inte orkade leva med det hon gjort. Efter att i år har vräkt ur sig anonyma hot och påhopp så sprack bubblan och då orkade hon inte stå för det.

Att skriva anonymt är fegt. Jag har själv svårt för dem som inte sätter ut sina namn. Då är det något som inte står rätt till. Att i anonymitetens mörker säga saker är ack så enkelt. Att stå för dem i ljuset av sitt namn kräver att man har bra på fötterna. Själv ägnar jag mig aldrig åt sådant. Kan jag inte säga det jag vill med mitt namn under är det lika bra att hålla tyst.

Den här söndagen var det dags igen – nämligen att Mia följde med mig och Staffan till La Barca för att äta pizza. Alltid kul när någon av våra kamrater tycker sig ha tid att komma med oss på våra kulinariska utflykter.

Egentligen en ganska lugn dag vilket passade mig bra. I morgon blir det desto mer att göra.