I dag begravdes min arbetskamrat och min och Annelis vän L-O Andersson i Silverdals kapell. Något som givetvis får en att tänka på den korta tid vi har här på jorden. Vi börjar ju båda komma upp i den åldern då begravningar är vanligare än bröllop, vilket är tråkigt.

L-O var en underbar kamrat, alltid positiv och alltid intressant att prata med. Och det var många som ville ta ett sista farväl, vi var fler än 100 i kapellet där den borgerliga ceremonin förrättades. Flera tidigare arbetskamrater kom, bland annat mina journalistkollegor Mårten Hennéus och Lisbeth Brattberg som ni kan se på flankerna på Annelis bild här ovan. Men också många från DN:s tidigare sätteri där L-O jobbade under många år. Bland andra Sören Ahlbom (började på DN 1966), Christer Ahlberg (1970), Lasse Andersson (1964), Gunnar Tell (1973) och Eddie Östling (1963), alltså en rad oldtimers. Själv är jag relativt nyanställd då jag bara jobbat på DN sedan 1990. DN:s tidigare HR-chef Janne Lundin syns också som nummer tre från vänster på bilden ovan.

Akten förrättades av en officiant vid namn Raimo Huhdanperä och det var fin musik både på piano och på cd, då med Sofie Karlsson. När vi fick gå fram med våra rosor tackade jag L-O en sista gång för att ha fått vara hans vän under 25 år.

Efter begravningsakten samlades de flesta av oss i församlingshemmet intill för att äta och prata. Jag och Anneli satt bland det gamla sätterigänget och minnen flödade. Precis som det ska vara i sådana här annars dystra sammanhang var det bara kul och positiva saker vi pratade om.

Vid 17.30 sa vi tack efter att ha pratat en stund med Annika och barnen. Då fick jag chansen att berätta lite trevliga minnen från min tid med L-O som de säkert inte hade hört förut.

Såg i tidningen (DN den 10 augusti) att en annan person som jag träffat, men inte kan räkna som vän, hade avlidit. Claes-Göran Bjernér var Sveriges televisions fotograf under många år och jag träffade honom i Tokyo i mars 1982 då jag och Janne Källman var där på reportageresa. Claes-Göran Bjernér arbetade då tillsammans med SVT:s utrikeskorre Herman Lindqvist (då ännu inte fyllda 39 år) som då var stationerad i Japan och vi gjorde en intervju med dem för Året Runt. Ni kan se dem på bilden här nedan, en bild jag tog i en park nära Tokyos Olympiastadion.

Bjernér berättade då att han arbetade i Vietnam under kriget i början på 70-talet och att de journalister som löpte störst risk att dö var ljudteknikerna eftersom de hela tiden tittade ned på sina mätare som hängde runt halsen på dem för att ha koll på ljuskvaliteten.

Jag minns också hur han berättade att hans drömjobb var att åka till Bangkok under regnperioden, då stadens gator svämmas över, och filma folk som gick där och plötsligt försvann ned i olika dåligt fastsatta lock. Vet inte om han skojade men en sak var säker, det fanns gott om betonglock på trottoarerna i Bangkok som vippade till och öppnade sig under våra fötter när vi senare kom dit. Nu föll vi aldrig ner i något som tur var.

Nu är Claes-Göran Bjernér alltså borta och jag var förvånad över att läsa hans runa där hans arbete som fotograf bara nämns helt kort. Där framgick dock att han bara två och ett halvt år efter det att vi träffats reste till Bhopal i Indien för att bevaka den fruktansvärda gaskatastrofen där. Där hade han skadats av gasen och det var i sviterna av den som han avled 31 år senare.

När vi kom hem från begravningen så fortsatte vi att dammsuga, något jag började med i morse, och för min del blev det en stunds arbete med att förbereda morgondagens föredrag i Tallinn. Ska upp 04.45 så det blir tidigt i säng efter att Niklas, Anneli och jag ätit kyckling framför teven.

Avslutade kvällen med lite mejlkonversation med dykarna från den första Nammajaureexpeditionen eftersom de har lite information som jag behöver inför expedition nummer tre i vinter.

Kapellet med den vita kistan.

Kistan med blommor, den längst till vänster med band nära kistan är från DN.

Herman Lindqvist och Claes-Göran Bjernér i mars 1982.

Claes-Göran Bjernérs runa i DN.