I dag var det dags att säga hej då och på återseende i mitten av december till Markus. Men innan vi kramade lillpojken hade vi en hel del praktiska saker att fixa på skolan. Bland annat träffade vi pojkarnas tränare Aaron för att gå igenom lite papper som har med sjukförsäkringen att göra.

Vi var också inne hos en professor – Brian Ogstad – som såg till att Markus hamnade i de grupper hans ämnen undervisades i, math, English, speech, art, history, förutom golfen då förstås. Vi vandrade också bort till kontoret, då tillsammans med Erik och hans föräldrar, för att betala studieavgiften för den kommande terminen.

När allt var klart gick vi och åt lunch tillsammans och fick då stifta bekantskap med pastorn på den lokala baptistkyrkan som hälsade välkommen till alla som satt där och sedan bad bordsbön med oss. Nå, kanske inte så mycket från vår fixa. En golfklmpis från USA kom fram och hälsade och pratade med oss en stund. Brett, en trevlig och artig kille, är den Markus och Erik kommer att åka till banan med rätt ofta eftersom han har bil och vi bestämt att låta pojkarna börja utan egen, vilket nog ska hå bra.

Efter maten följde vi med Markus till rummet och pratade lite innan det var dags att krama honom ordentligt, torka en tår och säga lycka till med allt här i USA. Det känns ju lite i våra hjärtan att lämna pojken här, så långt bort och så länge. Nu gäller det för honom att fokusera på sina studier och på golfen och ta vara på tiden här på bästa sätt.

För att hålla kontakten har vi försökt att hitta en bra telefonlösning men har inte gått i mål än så efter att vi vinkat av Markus, som då var på väg till banan med Erik (bilden ovan) åkte jag och Anneli och Tommy och Lena till Columbus för att fixa detta.

Efter ett kort stopp på AT&T för att kolla upp så att vi inte måste fortsätta med deras kackiga tjänst som inte funkar i Cuthbert åkte vi till Verizon som vi vet funkar och diskuterade ett abonnemang via dem. Och så får det bli. Lena och Tommy får ta med sig grabbarna hit efter Markus matte i morgon och skriva på det avtal vi diskuterade oss fram till med säljaren i dag.

Sedan var det dags att säga hej då igen, den här gången till Tommy och Lena som varit ett fantastiskt stöd och mycket trevligt umgänge under våra dagar i Georgia (och Florida) och vi kunde inte ha önskat oss bättre föräldrar till Markus rumskamrat.

Själva styrde jag och Anneli till Fairburn nära Atlantas flygplats en resa på en dryg timme där sista halvan gick genom ett tropiskt regn kryddat med åska. Där tog vi in på Country Inn som Anneli bokat från Sverige, kostar under 800 kronor för en natt.

Väl installerade gick vi över gatan (inte alltid en lätt uppgift i USA) till en mexikansk restaurang kallad Los Mariachis på Ella Lane. Där gjorde jag ett försök med t-bensteken och Anneli med Bistek Los Mariachis. Ingen av dem imponerade men gick att äta. Tillsammans med tillbehören blev det en rätt okej måltid trots det mindre bra köttet. Och Annelis Daiquiri var utmärkt.

När vi satt där plingade det på messenger och Lena (kvar i Cuthbert) ville skypa med oss. Nu blev det lite mitt i maten men efter en stund ringde jag i alla fall upp Markus och det funkade fint.

Men det var först när vi kom tillbaka till hotellet – efter att ha berättat för restaurangens ägare vad han borde förbättra (och han sa lite ursäktande att han var på väg att byta ut menyn) för att göra maten prisvärd – som vi kopplade upp oss på Skype via bärbara datorn.

Det blev ett trepartssamtal med bild vilket var lite kul.

Sedan blev det sängen efter att ha skrivit dagbok en stund. Var sin king size gjorde att vi sov som gudar.

Erik och Markus på biblioteket.

Jodå, rummet har börjat likna en golfbana!

Och grabbarna börjar bo in sig.

Professor Brian Ogstad ger Markus hans schema.

Anneli packar upp på hotellrummet i Fairburn i utkanten av Atlanta.

Anneli med våra Daiquiris.