Det är bara att inse att jag nu börjar närma mig 60 vilket knappast är en sak jag går omkring och tänker på varje dag. Om ens någon gång. Möjligen, möjligen i dag då! Men tillsammans med så många andra som jag umgås med, och som jag i många fall har vuxit upp med, så stannade vi någonstans där nere på 20-åren. Förträngningsmekanismen fungerar fint.

I vännernas ögon blir man ju aldrig en dag äldre eftersom de själva aldrig blir en dag äldre. Svårare än så är det inte. De man umgås med följer med den lilla tidsbubblan genom livet. Och det är om vänner jag tänkte skriva en rad denna tisdag.

Under min tid på Norrbottens-Kuriren (1983–1990) var vi rörande eniga om att ingen blev äldre än schuschu, inte enbart för att det låg bra i vårt dialektalt inspirerade uttal utan för att det var där någonstans som vi nog ville vara. Stanna till. Bara köra på en i en loop som likt ”måndag hela veckan” gick tillbaka till utgångspunkten. Fast kanske med lite större variation då.
Möjligen.

Hur vi än fyllde år så fyllde vi aldrig på den där sifferserien som ibland skymtade på grattiskorten.

Schuschu var en ålder jag uppnådde 1985 mitt under åren i Luleå dit jag flyttade efter Anneli då hon valde Luleå tekniska högskola och jag tröttnade på att springa efter 100-lappsflyg och sitta och sova på tåg som aldrig verkade komma fram. Så från och med 1983 sade jag upp mig från Mariestads-Tidningen, flyttade norr ut och blev även jag tillfällig norrbottning.

Då fanns inga barn i sikte utan enbart min kära sambo, en massa goda vänner och ett riktigt kul jobb.

Saker ändras. En del har blivit mindre bra, inte minst för min gamla arbetsplats som krymper i takt med så många andra tidningsredaktioner (som numera kallas mediehus). Annat har blivit bättre! Inte minst har Niklas och Markus berikat vårt liv och gjort det roligare och intressantare. Barn har den förmågan.

Luleåtiden satte sina avtryck. Vännerna på Kuriren är fortfarande mina vänner och jag försöker ringa dem när de fyller år. Och några av dem ringer mig! Facebook i all ära men det är roligt att få prata en stund också. Och det är vännerna man minns en sådan här dag.

Rötterna sitter också fortfarande djupt förankrade i Mariestad. Vännerna från uppväxten är lysande diamanter som aldrig förbleknar. Och det är fantastiskt kul att ett tiotal av oss fortfarande håller kontakten genom två grabbmöten (en del vill kalla det något annat, men det köper vi inte!) varje år där vi rusar omkring efter en innebandyboll eller fotboll, fikar, äter gott, dricker en öl (och kanske en Gilbey’s) och ljuger in på sena timmen.

Barndomsvänner har ett särskilt kitt mellan sig och det är alltid lika roligt att ses. Även om det gör ont i kroppen några dagar efteråt…

Vänner från tiden på Mariestads-Tidningen (1978–1983) finns också kvar, men de är inte längre lika många. Några av dem har gått ur tiden men ett antal finns på Facebook och det är lätt att springa på dem när vi är på besök i Mariestad. Tio minuter på Ica Oxen brukar räcka för att ha träffat en bunt. Tiden på tidningen var en skola för livet och vi hade så där riktigt roligt som man har när man är några år yngre än schuschu till och med.

Från 1990 har jag fått många nya vänner på DN. Och det är lätt att känna glädje varje dag på jobbet. För även om annat kan vara motigt så är vännerna aldrig sådana att de bidrar till det. De finns där, vi har roligt och det är ett nöje att jaga nyheter tillsammans! Trots att vi ofta skriver våra texter själva så arbetar vi alltid i grupp, det gillar jag! Och på kvällarna är vi ett litet, härligt sammansvetsat gäng.

Andra vänner har jag hittat inom UFO-Sverige. Ett fantastiskt gäng som är som en andra familj. Gick med i föreningen 1974 och var under många år dess ordförande innan det var dags att trappa ned till vice och internationellt ansvarig som jag är i dag. Vi har gjort så mycket tillsammans! Utredningar, möten, utställningar och resor. Att räkna upp dem vore bara konstigt, för de är så, så många. Och många av ufovännerna ringer jag flera gånger i veckan.

Vänner kommer i olika skepnader. Föreningsliv, arbeten, släkt (och vänner, brukar man ju säga, men släkt är ju också vänner!), Facebookkamrater, kompisar från förr, nya kamrater, brevvänner och folk man råkar springa på i livet. Som när vår Markus började på college i USA och fick Erik som rumskamrat och vi plötsligt fick hans föräldrar Lena och Tommy som vänner. Utan att vi alls hade planerat det!

Brevvännerna är ett särskilt slag. Kan räkna dem till ett tiotal som flitigt skriver till mig via pappersposten och som jag lika flitigt besvarar. Dem håller jag borta från Facebook och mejl och många av dem har varken eller. En av mina favoriter är en ”häxa” i södra Västergötland vars 30 sidor långa handskrivna brev tar en stund att läsa och besvara. En annan en kvinna som mött utomjordingar men som nu lever ett rätt tufft liv där varje krona måste vändas på. En tredje är en man i Luleå som ser ett märkligt fenomen vid sin stuga sedan många år.

Andra vänner hittar vägen genom epost och även där har jag ett gäng. Mejlare som hör av sig i stort sett varje dag och som förgyller mitt liv. Andra skriver på Messenger med viss regelbundenhet.

Och alla får givetvis svar. Vilket kanske bidrog till att jag hittills svarat fler än 400 gratulanter bara på Facebook den här gången.

Och så ringde Ragnhild, först av alla i morse. Min enda kusin och en som har stenkoll på släkten. Vi ses sannerligen inte ofta men det är ett oerhört stöd att veta att hon finns där. Hon håller ett vakande öga på mammas och pappas grav också och själv sänder jag dem en varm tanke i dag. Utan dem hade jag ju aldrig suttit här, svårare är det inte.

I sommar ska vi ses, Ragnhild och jag, det kom vi överens om! Blod är tjockare än vatten, det kommer man inte ifrån. Svärmor Raili är också en grundbult i tillvaron och en av de fasta punkter som vi har kvar ”hemma” i stan. Henne pratade jag med lite senare i kväll. Och så Bosse i Karlsborg förstås, den av mina vänner jag känt längst, delat klasser med sedan ettan och träffar under grabbträffarna. Han ringer alltid när det står 12 april i almanackan. Och jag ringer honom när det står 5 november.

För mig är vänskap viktigt. Den får mig att växa som människa. Och vännerna finns ju alltid där oavsett hur livet i övrigt ser ut just då. Så det gäller att vårda dem, de behövs på vår vandring genom tillvaron. En av de gratulationer som jag satte högst värde på i dag var nog från vännen Erick som haft det lite motigt men som jag alltid trott på och försökt ge glada tillrop. Hans kort var en teckning av Erik Reuterswärds klassiska ”spökraketfoto” från 1946, visserligen en dagsljusmeteor men den enda bilden från det året. Ni kan se det här nedan tillsammans med de andra korten från Raili, Gunn (tack!), familjen och Tommy.

Ibland tänker jag att åren har rusat på samtidigt som jag har hunnit med rätt mycket. Ett barndomsminne från Viktoriagatan i Mariestad är hur jag satt på vinden någon gång 1960-talets slut och tänkte att en gång i framtiden, ja då är jag gammal. Och även om den tanken då kändes som att den for som en ljusstråle utan mål, rakt ut i tidsrymden så är det givetvis så att den så smått håller på att komma fram. När jag tänker tillbaka på den i dag tar det bara en millisekund. Och det är givetvis det som gör att vi ibland tycker att allt bara gått så himla fort.

Födelsedagen har bestått av sol, arbete på vinden tillsammans med Niklas, lite jobb inför riksstämman i Linköping, fortsatt sortering av Eugen Semitjov-samlingen, lite krångel med att registrera mig i en ufogrupp på Yahoo och så har jag okejat extramaterialet till ”Spökraketerna”, träffat en försäljare av värmeväxlare och så rätt mycket födelsedagsorienterat. När Anneli kom hem bakade hon en supergod kaka med nötter och choklad och jag eldade på grillen medan Niklas skalade potatis. Markus höll som bäst på att spela golf i Georgia där han kom femma och fick medalj.

Grillpremiär, alltså! Fyra fina entrecoter! Och så grannens fantastiska potatis från Näsåker. En bra dag! Tack alla som hjälpte till att göra den till det. Särskilt till min kära familj.

PS: I morgon ska jag möta Stefan i ännu en badmintonholmgång och han vädrar morgonluft i ett sms till mig: Ett år äldre – borde bli en munsbit! Nå, det får vi nog spela om!

Korten som hittade brevlådan i dag och i går. Ericks fina teckning i mitten.

Grillpremiär på verandan.

Niklas i full färd med att plocka saker från vinden.