Sista dagen i Rio och vi tog tunnelbanan till Copacabana, Anneli för att bada, jag för att ta lite bilder och sitta i solen.

Att åka tunnelbana var lätt, vi fyllde på det åkkort vi fått låna av Sujay som varit här ett antal gånger och sedan for vi från Catete till Siqueria Campos där vi gick av och vandrade ned till vattnet. Massor av folk och trafik längs vägen men man anar snart horisonten.

Det är en fantastisk strand, underbar sand och slösande sol (i alla fall i dag). Men det är också en strand där vi visste att man måste hålla koll på sina saker. Själv är jag alltid extremt försiktig på främmande stränder så när Anneli gick i för att bada lät jag bara handdukarna ligga kvar och tog hennes ryggsäck, stoppade foten genom en axelbandet och började ta bilder. På så sätt kunde ingen komma åt den.

Nu hade vi enbart lite sedlar med oss men också min stora kamera och mobilen (som bilderna till bloggen togs med).

En massa försäljare passerade revy för att kränga solglasögon, handdukar, bikinier, dricka och annat men vi tackade artigt nej till allt. Ingen var särskilt påstridig.

Framför oss satt två brasilianska tjejer som köpte lite smått och gott av en strandförsäljare. Sedan gick de i för att bada. Själva stod vi då med ryggen mot vattnet och höll på att göra oss redo för finalen.

Plötsligt kom en mörk kille rusande i full fart med minst en handväska i handen, vi såg honom aldrig förrän han var en bra bit bort och efter kom en av tjejerna skrikande. Men hon hade inte en chans. Den lille killen, kanske 14 år, sprang betydligt fortare och jag förbannade mig själv för att inte ha tittat åt andra hållet när det hela hände, då hade jag kunnat förhindra det.

Vi kunde bara se hans ryggtavla när han till slut uppslukades av myllret på andra sidan den stora gatan som delar stranden från husen på andra sidan.

Trist. Men så är det på den här stranden. Risken att bli rånad är liten men att bli bestulen desto större.

Under tiden på stranden blev jag uppringd av Hasse på P4 Jönköping angående en serie observationer av ett ljusfenomen i hans område under gårdagen. Som tur var hade jag sett en konversation på en telefonlista vi har i UFO-Sverige där just detta diskuterades och visste lite vad han talade om. Tack vare Johan G och Rickard A fick jag lite extra information innan vi gick ut i direktsändning sittande i solen på Copacabana. Lite speciellt.

Jag rekommenderade de lyssnare som sett något att höra av sig till UFO-Sverige och minst två gjorde också så. En mejlade mig och en rapporterade direkt över webbplatsen. Ni kan lyssna på inslaget här.

Sedan tog vi oss tillbaka till hotellet och duschade och packade och på slaget tolv checkade vi ut.

Väskorna parkerade vi i hotellets förvaring och gick sedan ner på stan för att köpa frimärken till våra fyra vykort. Postkontoret låg några kvarter bort och hade ett spännande kösystem med dubbla rader med stolar framför varje kassa där folk satt och väntade på sin tur. När någon fått komma fram så flyttade vi alla ett snäpp.

När korten var i säkra händer på andra sidan disken tog vi en omelettelunch och kikade in i en skjortaffär. Klockan 13.30 var vår förbeställda taxi på plats och sedan bar det av till flygplatsen där vi sitter nu och väntar på Parisflyget 17.30.

/…/

Och vi kom faktiskt iväg i tid. Tyvärr hade jag och Anneli fått platser på helt olika håll i planet men vi lyckades få en indisk man att byta med mig så att vi kunde sitta ihop i mitten men längst fram mot en vägg vilket betyder extra benplats.

Sedan var det bara att flyga in i natten men först såg vi Rio försvinna under oss.

Att flyga är ju att få tiden att gå. Jag tittade på ”Captain Fantastic” och så åt vi mat båda två. Anneli tog ett glas champagne och jag en GT.

Men det var inte lätt att sova trots att vi visste hur viktigt det var. Jag satt mest och blundade mig fram över Atlanten och även Anneli sov dåligt.

PS: När jag lade ut en länk till bloggen på Facebook så skrev jag om väskstölden men utan att skriva vem som drabbats. Jag skrev det bara som ett konstaterande, lite för att se hur folk skulle reagera. De flesta blev oroliga över att det var vi som drabbats, andra ansåg att det var naivt av oss att inte hålla kolla på grejorna (det hade vi, men inte tjejerna som råkade illa ut) och några klickade faktiskt för att läsa bloggen och se vad som hade hänt. En ”vän”, en kille som tror på chemtrails och som själv säger att han inte orkar läsa – bra kombo när det gäller tro – böcker och längre texter skrev: ”HAHAH JAG SA JU DET !!!” Vilket han till en början med inte hade sagt och som knappast hade varit en tröst om det nu varit vi som drabbats. En intressant inblick i hur vi människor funkar.

Anneli i det salta plurret.

En badnymf på torra land igen.

Posten bjöd på kö och vänliga människor.

Ett besök i en välsorterad skjortbutik.

Här står vårt plan och väntar på oss.