I morse tog jag och Anneli taxi till Paraguay och blev sedan körda runt i Ciudad del Este och kikade på stan, gick av på en ”marknad” på ett par smågator och tog en dricka i ett fint varuhus och kikade lite allmänt runt.

När vi stod i en korsning och plåtade blev det ena av de två minneskorten i kameran fullt men när lagringen skulle gå över till det andra lyste det ”error” på displayen. Men eftersom den här stan är känd för en sak (möjligen i stark konkurrens med sina fruktansvärt dåliga gator) – shopping – så var det bara att gå rakt över gatan och köpa ett nytt.

Att handla på denna nya och luftkonditionerade butik visade sig dock vara en tidsresa tillbaka till det gamla Sovjet. Här skulle mitt köp först registreras (vilket inte gick så vår chaufför Lilian fick registrera den på sig), därefter fick vi gå till kassan femtio meter bort i butikens mest avlägsna lokal. Där försiggick en massa hanterande av siffror och papper som vi fick med en del av för att slutligen hämta ut varan vid en annan disk.

Sedan åkte vi tillbaka till Brasilien, som bara är en bro bort, och till konferensen där jag hoppats får höra på George Knapp men han hade missat att fixa visum så han dök inte upp.

Istället hoppade jag in i en bil med William Nunes och Stuart Spencer som ville visa mig ett slags musikstudio där de och andra tar emot och skapar kosmiska kontakter. Mycket trevliga män och Stuart, som jobbar med konferensen, talade perfekt engelska.

Det lilla huset var fyllt med målningar på väggarna, muraltypen alltså, och inne i själva studion hade de båda målat med självlysande färg också så när allt släcktes ned lyste symboler och bilder från väggarna.

Sedan bar det av tillbaka till konferensen för att äta lunch med Anneli och de båda musikerna varefter det var dags att lyssna till J. J. Hurtak som i två timmar pratade om ultraterrestriella varelser. Slutet av föreläsningen, som handlat om utomjordiska raser på jorden (finns många), blev till ett närmast religiöst möte där folk ropade amen och stod upp och applåderade medan Hurtak mer eller mindre utmålade det brasilianska folket som utvalt.

Kanske är jag lite överkänslig men just den biten blev för mycket för mig.

Före föreläsningen hade Hurtak kommit fram till mig och pratat en stund och när den nu var slut gick jag fram till honom och hans fru för att ta några bilder. Alltid bra att ha.

Nu ska vi ta en taxi över en annan gräns, till Argentina, för att äta middag i Puerto Iguazu med Karl Dalén (arbetskamrat från DN!) och hans flickvän Emelie som råkar befinna sig där just nu.

Vi hade hoppats få Lilian, vår chaufför från i går och tidigare i dag, men när hon inte svarade när jag ringde fick vi beställa en annan. Fem minuter senare messade Lilian… Synd att vi missade henne.

I väntan på taxin packade vi inför morgondagens resa till Rio och på slaget 18.30 stod taxikillen utanför hotellet. En tidpunkt som jag messat Karl om att vi skulle lämna vårt hotell. Vi satte oss i baksätet och kunde snabbt konstatera att han inte kunde ett ord engelska så jag visade honom messet från Karl där det stod en adress till vandrarhemmet som han och Emelie bor på i grannstaden på andra sidan floden.

Chauffören hade inte en susning så när vi väl kommit fram (det tog en halvtimma inräknat ett par passkontroller) så körde han raka vägen till en taxistation av modellen ett hål i väggen.

Där konstaterade hans argentinska kollegor snart att gatan saknade nummer i adressen men vi tutade iväg mot den i alla fall. Efter tio minuter var vi framme men utan att vet var på gatan Karl och Emelie befann sig. Så vi chansade på ett ”hostel” där vi visade en spansktalande kille i receptionen Karls namn.

Men nix. Denne Karl var helt okänd. Eftersom vi heller inte hade fått veta namnet på det hostel som Karl och Emelie bode på så var det bara att börja vandra längs gatan, jag först och Anneli efter med taxin rullande intill sig.

Hundra meter längre bort var det dags för nästa möjlighet så jag gick in på ett annat hostel och ställde samma fråga. Och se där gick det bättre! I rum nummer fem skulle det minnas finnas två svenskar med rätt namn.

Men ingenting är lätt här i världen så när receptionisten knackade på öppnade ingen. De var inte där! Hur det kunde vara möjligt när vi bestämt träff med dem övergick i det läget mitt förstånd.

Efter att ha fått loginkoden till vandrarhemmet skrev jag till Karl och började sedan gå runt och leta. Ute på gatan stod Anneli och vår vid det här laget rätt fundersamme taxichaufför. Han måste ha undrat vad vi höll på med.

Då slog oss tanken att det kanske var i Argentina som i Paraguay att de låg en timma efter Brasilien. Vi försökte diskutera detta med chauffören genom teckenspråk, att vrida klockan hit och dit och peka på hans klocka i bilen och säga ömsom Argentina och ömsom Brasilien samtidigt som vi med gester visade att klockan kunde variera en timme.

Föga framgång.

När jag i ett försök att reda ut detta gick tillbaka in till tjejen i receptionen dök Karl och Emelie upp ute på gatan. Och visst var det som vi misstänkt, de gick efter klockor som var en timma efter våra och tyckte att de hade all tid i världen innan vi skulle dyka upp.

Istället blev det snabbt ombyte för de båda och sedan tog vi vår taxi till Al Piacere på Av Cordoba 125, en trevlig restaurang där det gick att sitta ute en trappa upp.

Karl, som jag alltså har som arbetskamrat på DN.se, och Emelie har pluggat spanska på plats i Sydamerika och sedan börjat resa runt. Planen är att komma hem igen den 4 januari. De verkar ha haft det hur bra som helst.

Det var lite surrealistiskt att sitta där med en arbetskamrat vars vägar vi bara råkat korsa. Men riktigt trevligt! Medan vi drack öl, åt god mat och pratade på i två timmar väntade vår chaufför tålmodigt ute på gatan. Vi hade lovat 90 minuter men det fanns ingen möjlighet.

Jag passade på att filma en snutt med alla och lägga ut den på Facebook.

Medan mörkret sänkte sig blev till slut klara och delade på notan vilket blev 350 kronor per par. Trots Karl numera utmärkta spanska fick kyparen som tog betalt för sig att vi kom från Schweiz, något som Karl snabbt rättade till.

Hemresa hade sina två passkontrollstopp och vi har fyllt flera sidor med stämplar bara i dag. Framme vid hotellet betalade vi chauffören de 150 reales som var uppgjort och så gav jag honom 50 till i dricks vilket han först hade svårt att förstå och tittade länge och utan att säga något på de tre sedlarna.

Så efter en stund förklarade jag för honom att 50 var till honom för bra service vilket fick honom att skina upp i ett stort leende och räcka mig näven. det var faktiskt värt pengarna bara för att få uppleva den glädjen.

Uppe på rummet läste jag mejlen och hittade ett från Jan och Annette som undrade om vi inte ville hänga på dem på en privat guidad tur runt Rio på tisdag. Det gjorde vi gärna.

En bra dag med tre länder och många bra möten.

William Nunes och Stuart Spencer

De som jobbat med konferensen tackas av av publiken och A. J. Gevaerd.

Vår tålmodige taxichauffören framme vid vandrarhemmet.

Anneli, Karl, undertecknad och Emelie.