månadsarkiv: juli 2017

A night i Bangkok och ambassadbesök


Det blev en natt på ett riktigt fint hotell i Bangkok och första jag sov sedan jag gick upp i söndags morse. Underbar säng och fantastiska kuddar! Vaknade en gång och drömde lite knäppt vilket inte var särskilt konstigt med tanke på gårdagen.

Utsikt från rummet på 18:e våningen ovan.

Det lär nog bli flera drömmar för efter att jag och Britt-Marie duschat gick vi raka vägen till svenska ambassaden som låg runt hörnet och kom två i passkön. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen fick vi prata med en svensk chef på avdelningen och frågan var om han kunde hjälpa Britt-Marie med ett nytt, tillfälligt pass.

Det kunde han – men det skulle inte hjälpa fick vi veta. Förr kunde ambassaden här utfärda helt nya pass nu gjordes detta i Stockholm med tio dagars leveranstid. Och ett tillfälligt pass med visumstämpel från Kambodja skulle bara funka i Kambodja – kanske. Inte i Vietnam, då var vi tvungna att ordna ännu ett tillfälligt pass i Phnom Penh och det skulle sannolikt inte godkännas i Vietnam.

Mannen bakom disken var trevlig men gav oss inget hopp. Tillfälliga pass var bara till för att resa hem på. Inte resa vidare. Han var till och med förvånad över att vi hade blivit insläppta i Thailand. Så vi fick lomma tillbaka till hotellet och ta oss upp till 31:a våningen där hotellets resebyrå låg och försöka hitta en flight som kunde ta Britt-Marie hem. Vilket inte var det lättaste.

Medan resebyråtjejen, som var vänlig och proffsig, satt i 45 minuters telefonkö för att försöka hjälpa oss letade jag efter ett nytt hotell på min bärbara dator och skrev till Anneli på paddan. Hittade ett hotell, Sukhumvit 12 Bangkok Hotel & Suites som jag bokade in fem nätter på. Jag bad också om hjälp att få bokat ett flyg tillbaka till Kambodja för min del så sent som möjligt att i kväll. Den biten var lätt men jag hamnade på en annan flygplats utanför Bangkok.

Britt-Maries biljett var lätt att avboka men svår att hitta en ersättning till. Först fick vi veta att det fanns en flight den 23 juli men innan vi gick därifrån så kände jag att det inte var helt okej. Jag hade också kollat flygtiderna medan jag satt och väntade och det såg illa ut rakt igenom. Så jag bad tjejen att ringa tillbaka och sa att jag inte ville gå förrän vi hade ett papper, och inte bara ett nummer, med Britt-Maries nya biljett med oss.

Så hon satte sig i kö igen. Nu bara 20 minuter. Och svaret blev att det inte fanns några platser kvar! Det hade tjejen inte fattat och inte jag heller. Så nu fick vi i all hast boka på Britt-Marie på samma flight som vi åker hem med. Tillbaka på ruta ett.

När vi efter ett par timmar gick tillbaka till rummet för att hämta våra saker så hade vi inte hittat någon snabb lösning för att få hem Britt-Marie. Men kanske är det ändå skönt att vi alla åker hem gemensamt.

Vi checkade ut och tog en taxi till det nya hotellet och checkade in Britt-Marie. Hon hamnade på tredje våningen i ett fint rum. Under tiden fick vi också kontakt med Anneli som jag bad försöka boka om och boka av en del i Vietnam så att jag, Anneli och Carl-Anton kan åka till Bangkok tidigare och på så sätt vara tillsammans alla fyra några dagar till i slutet av resan.

Någon timma senare ringde Anneli via Messenger och vi hann prata en stund. De hade varit ute vid Angkor Vat i dag, varmt och mulet men inget regn. Tänk, det var regnet vi var mest oroliga för före resan! Inte en droppe!

Efter en hela förmiddag utan mat tog jag och Britt-Marie en gratis tuctuc in mot den stora gatan för att äta lunch och valde en liten restaurang i Korea Town som mest är ett torg med matställen och lite annat. Där var det bara att peka på vilka rätter man tyckte verka passa oss, jag tog en Bi Bim Kook Soo och Britt-Marie en Hae Mul Pa Jun som mest liknade en paella. Till detta delade vi på en Singha.

Men det bars också in ett gäng förrätter så till slut var vi proppmätta utan att ha kunnat äta allt.

Vi vandrade vidare ned på den stora gatan Phloen Chit Road där också Sky Train-banan går i jakt på lite extra kläder åt Britt-Marie eftersom en hel del blivit kvar i Kambodja. Och efter en del försök hittade vi en lite bakgatsbutik. Massor av folk och bilar och ett inte allt för litet antal ”lättfotade flickor” som sålde olika former av ”massage”.

Det är 34 grader varmt och vi investerade i var sin glass och en iste och satte oss en stund på Korea Towns torg och åt och tittade på folk. En bit längre bort hade polisen en fartkontroll där några stackare fångades in, andra som hade mera bråttom struntade i polisen och körde förbi ändå.

Tillbaka på rummet lyckades jag till slut få igång Britt-Maries Messenger så nu kan vi hålla kontakten ordentligt. Vi kollade också upp hur hon skulle fixa med tvätten men ärligt talat så har hon bra koll på allt och mitt hönsmammatänkande är nog inte så behövligt. Hon kommer att få det bra här i Bangkok några dagar på egen hand.

Trist att vi inte kunde lösa det här men reglerna gick verkligen inte att tänja på.

Klockan 18 tar jag en taxi till flyget och vidare till Siem Reap.

/…/

Och så kom jag fram och kunde checka in på flyget till Siem Reap som givetvis inte gick riktigt i tid. Men klockan 21.10 så lyfte hjulen och jag var på väg tillbaka till Kambodja. Känner mig nästan som en pendlare nu. Två resor till Kambodja på lika många dagar.

Framme var jag tvungen att ansöka om visum igen men med ett problem – officerarna vid inresedisken i Siem Reap hade ju tagit min enda porträttbild i går. Och nu stod jag där med noll bilder och försökte förklara varför jag inte hade just det som alla andra krävs på.

Men lite prat med en kille med massa glitter på axlarna så fick jag ett visum som räckte två dygn till en kostnad av 32 dollar, två dollar mer. När jag sedan tittade på visumet så var det utställt till den 18 augusti.

För att ta en taxi till Ladear Privilige Rooms var jag tvungen att gå till en lucka och förklara vadjag ville ha. Jag sa en taxi. Det kostade 10 dollar. Sedan fick jag tillbringa 25 minuter med en kille som dels gav mig en historielektion om Kambodja och dels berättade hur lite han tjänade. Så jag gav honom en dollar i dricks.

Äntligen framme blev jag eskorterad till rum 310 där Anneli mötte upp utanför och det var riktigt bra! Puss och kram Anneli! Sedan blev det stekar till mig och Carl-Anton och något annat till Anneli plus välkomstdrinkar (Margaritha) och Angkoröl. Gott, gott.

Nu ska vi sova! Klockan är midnatt.

Tuctucarna kan förekomma i olika varianter.

Och en del säljer mat – som vi har undvikit.

Undertecknad på väg över en gångbro i Sukhumvitområdet.

Loading