I dag firade jag och Anneli vår 17-åriga bröllopsdag med en utflykt, lite vandringar på stan och en riktigt fin trerätters middag. Men vi startade med en utmärkt frukost bestående av goda mackor, nudlar och en massa annan godis på tionde våningen med utsikt över hela omgivningen. Men klockan 08, lite lätt försenad tio minuter, packade vi tre in oss i en utflyktsbuss som skulle ta oss de 70 kilometerna till Cu Chi där de sydvietnamesiska gerillasoldater grävt mil och åter mil av gångar under marken.

På vägen stannade vi i en liten fabriksliknande byggnad där några av napalmoffrens barn och barnbarn arbetade, alla skadade i sina armar och ben på diverse olika sätt. De tillverkade diverse konstverk, många med hjälp av snäckskal, men med fina resultat. Trots det var deras produktion så enorm, det fanns en hel jättebutik intill, att mycket som vi såg där måste ha varit industriproducerat. Bland annat Tintintavlorna vi har sett på många håll.

Färden ut ur Saigon, som vår guide kallade staden (Ho Chi Minh-staden var för kommunister, tyckte han) tog 90 minuter och genom rätt mycket landsbygd och mindre städer. Men trafiken är tät och intensiv överallt och det var många gånger som vi åtta turister i bussen trodde att det skulle smälla. men vägarna här visar sig ständigt kunna rymma ytterligare ett fordon också under omkörning.

Cu Chi-området är en del av ett större område där gerillan slogs mot USA under kriget. Mest känt för de många och trånga tunnlar som finns här. Det är ingen tvekan om att vietnamesernas små och tunna kroppar är betydligt bättre anpassade till såväl tunnlar som klimat våra. Jag undvek de allra minsta men kröp in i en av de något större tillsammans med Anneli och Carl-Anton. Ingen bra luft där och det gick inte att huka sig utan man fick ta sig fram på knäna, hasande, i alla fall om man som jag är 1,92.

Här under jorden fanns också kommandocentraler och sjukhus, trångt ven där.Luften fick de in genom att göra hål i termitstackar som sedan leddes ned. Något amerikanarna inte märkte.

Vår guide tog oss igenom hela området under 90 minuter och det fanns mycket att lära om det som hände under kriget. Fast lite knäppt var att det också fanns en skjutbana med mycket kraftiga kulsprutor där den som ville kunde betala för att brassa på. Det var ett himla liv och helt otroligt att de som jobbade i den öppna shoppen precis intill inte var döva allesammans.

Vi köpte var sin glass istället.

Färdiga där körde vår chaufför (som precis fått tillbaka körkortet efter en fortkörningen – ingen av oss var förvånad) till en restaurang där vi åt god och billig mat. Anneli och Carl-Anton vårrullar och jag ett slags biff med nudlar. Till detta drack vi Tiger- respektive Saigonöl.

På vägen passerade vi en kyrkogård med en stor grav med en enorma svastika som jag tyvärr inte hann plåta men desto fler kul bilder av olika motorcykelåkare blev det. Alla med den stora kameran därför hittar ni dem inte här.

Vatten, regnrockar och fri wifi ingick på bussen men regnrockarna behövdes aldrig och hela kvällen gick i torkans tecken. Faktum är att det knappt har regna alls under hela resan trots monsunsäsong och allt.

Vi bad att bli avsläppta vid krigsmuseet, War remnants museum, på Bao Tang Chien Tranh, istället för på hotellet och där tillbringade vi ett par timmar. Kanske den optimala underhållningen på en bröllopsdag men väl så tankeväckande och ruskig. Fokus låg på de amerikanska övergreppen och bilderna och vittnesmålen om dessa var många och fruktansvärda.

Vi blev faktiskt ganska tagna av det vi såg och läste. Övergreppen mot civilbefolkningen var hemska, det visste vi, men att se en hel utställningen om det hela var något annat.

Efter det att vi var klara vandrade vi mot postkontoret, byggt i fransk kolonialstil och mycket vackert. En given turistattraktion som passade oss bra då vi dessutom behövde frimärken. Och vi klarade oss dit utan att gå fel men framför allt lyckades vi korsa ett antal gator (med vansinnig trafik) utan att stryka med. Men vid sista gatan kom en polisman till vår undsättning. När han såg hur vi stod där och aldrig vågade ta steget ut i det stimmande havet av mopeder, lätta motorcyklar och bilar så gick han ut och stoppade trafiken och följde oss över.

Det är inte konstigt att vi är imponerade av vietnamesernas vänlighet och trevlighet.

Vi stannade en bra stund på posten. Tittade runt och köpte frimärken, inte bar till vykorten utan också en del annat. Carl-Anton shoppade också. När vi väl kände oss färdiga gick vi runt hörnet till en gata i samma kvarter som var en ren bokhandelsgata. Och det som inte var bokhandlar var bokcaféer. Där slog vi oss ned och fikade och blev snart tillfrågade om vi inte kunde ta en gruppbild på ett gäng ungdomar vid bordet intill som firade en tjejs födelsedag, så det gjorde både jag och Carl-Anton.

Det var också en av dem som vi frågade om vägen till ett ställe som kunde tänkas ha en viss kaffesort som Mia på jobbet gärna ville ha. Och genom att gå söder ut på Dong Khoi, där trafiken var som ett blödande pulsåderssår, och sedan vidare till Le Thanh Ton (med några fotostopp, det finns många sådana anledningar) kom vi fram till marknaden Ben Thanh som precis höll på att stänga.

Genom att kryssa mellan ett antal gäng hungriga råttor, som tagit över där människorna tidigare sålt kött och grönt, kom vi fram till ett första stånd som precis höll på att slå ihop men som sålde kaffe. Men icke. De hade inte den sorten. Så vi gick ännu djupare in i myllret av sopkvastar och högar av skräp, ilande människor och stängande butiker, och hittade snart ännu en kaffebutik.

Killen där berättade att den sort vi letade efter gjordes och såldes 300 kilometer norr ut men att han hade en likadan produkt men gjord av en annan tillverkare. Så vi köpte fyra påsar för sammanlagt nästan 500.000 dong.

När vi frågade kille om hur vi skulle ta oss till hotellet och hur mycket en taxi skulle kosta visade han på vår karta att det bara var en kvart att gå. Så nära hade vi kommit. Så vi gick och korsade ytterligare några kamikazegator men nu har vi börjat lära oss tekniken – tvekan är farligt, att gå och inte såsa, helst i samlad tropp, leder till framgång.

Det var fortfarande varmt ute när vi kom fram till den korsning där jag filmade i går. Och massor av folk ute i trafiken. Klockan var omkring 18 och det innebar väl ett slags rusningstid. Men även klockan 20, då vi kom ut igen efter dusch och lite vila på rummen (plus kontakt med Britt-Marie i Bangkok), så var det precis lika många och lika långa köer.

Efter en kort stunds rekognoserande bestämde vi oss för en fisk- och skaldjursrestaurang på Nguyen Thai Hoc som hette Cua 1 Cang och höll levande krabbor i korgar vid ingången och fiskar i akvarieliknande kärl inne på restaurangen.

Vi slog till med en trerätters middag där vi efter en del pekande, springande och försök till kommunikation (personalen talade inte engelska, även om de trodde det), inledde med var sin krabbsoppa och fortsatte med en stor skål med nudlar, grönsaker och kött som vi delade på tre för att avsluta med två stora krabbor som vi också delade på.

Krabborna serverades i ananassås som vi sög i oss med hjälp av bröd. Lätt kladdigt blev det då krabborna skulle knäckas och såsen var svår att undvika. Allt smakade mycket bra och sköljdes ned med ett antal lokala Tigeröl. Summa 700.000 dong, alltså cirka 280 kronor.

Kvällen avslutades på vårt rum med var sin öl, som jag köpte med från butiken mitt emot, och en del summerande prat om dagen som gått. En dag som vi alla tre kunde vara nöjda med. Strax efter midnatt släckte jag lampan efter att vi krivit vykort och smackat en kackerlacka stor som en leksaksbil som försökt gömma sig under vår byrå.

Vår frukostmatsal ligger på tionde våningen.

Här arbetar en kvinna med bland annat Tintinmålningar.

En kille från Birmingham tog sig ned i ett av de minsta hålen som mest passade en vietnames.

Jag satsade på ett något större hål i marken.

Det fanns en del roliga djur i djungeln, som den här tusenfotingen.

En av många hemska fällor som byggde mot de amerikanska soldaterna.

På krigsmuseet i Saigon hängde bland annat denna klassiska bild på den napalmskadade flickan.

Utanför stod amerikanska vapen och flygplan och helikoptrar.

En utställning om kriget 1965–1972 var hemsk och tankeväckande.

På ett bokcafé nära postkontoret fick vi plåta ett födelsedagspartaj.

Postkontoret var oerhört vackert. Ho Chi Minh i bakgrunden.

McD intill posthuset är målat i samma färg och med diskret skylt. En flicka sminkar sig med hjälp av backspegeln på sin hoj.

Vy från NguyenHue-gatan i kvällsljus.

Vår kaffeförsäljare på Ben Thanh-marknaden.

Det blev krabba i ananassås till kvällsmat.