Satt i någon timma också nu på förmiddagen för att göra klart den första grovsorteringen av Don Tuersleys papper i två pärmar. När allt var klart så ställde jag undan pärmarna för en finsortering lite längre fram. Det finns mycket i dem kring cirkelfenomenet i södra England, som Don var engagerad i att dokumentera, men också en del annat mera direkt kopplat till ufo.

Slog en signal till en kille som sett ett ufo i Hällefors i början av 90-talet. Lustigt nog en cigarr som förde mina tankar till Hälleforsfallet tio år tidigare. Men det verkar inte ha funnits något samband där. För 1981 väckte en brummande cigarr enorm uppmärksamhet i just Hällefors och försöken till förklaringar var många.

Men för ett antal år sedan mötte jag en man som påstod att det var han som hade flugit där (utan tillstånd) med en stor zeppelinare. Så kanske var det han som orsakade observationerna då. Ni kan läsa om händelsen på UFO-Sveriges webbplats.

Ringde också till Schenker och pratade med damen som sköter AFU:s kontakter när vi vill ha ufomaterial transporterat från London för att berätta att jag inte var nöjd med hur de hade hanterat det hela. Efter en del frågande fick jag veta att man hade dragit av 1.000 kronor för de problem som vi åsamkats. Vilket jag gjorde klart var för lite. Nu skulle hon ta upp frågan med sin chef.

Att bli lämnade på gatan utan att någon över huvud taget ringer tillbaka till oss är inte okej. Så sköter sig inte ett stort speditionsföretag.

När jag var klar med detta svarade jag på en del mejl innan jag tog bilen till Pontus för att äta lunch och hämta böckerna och tidskrifterna som han hade hämtat åt AFU i Kiev.

Pontus bor med utsikt mot Tele2 och man kan även se Globen om man lutar sig fram en aning. Riktigt häftigt! Lägenheten var ljus och trevlig och Pontus har lagt ned en hel del arbete på att få den fin. Kanske lite för få bokhyllor för att vara i min smak, men ändå!

Pontus bjöd på en god pestopasta med kyckling och till den drack vi lagrad julmust från 2016 som passade bra också till de mikrouppvärmda lussebullarna som blev smaklig efterrätt.

I samband med att Pontus var i Kiev åkte han och en kamrat på guidad tur till Pripjat och Tjernobyl. Så nu satte vi oss i soffan och tittade på hans bilder från denna spökstad och från det havererade kärnkraftverket som syns en bit bort, nu under sin sarkofag. Det hade sprakat ordentligt i geigermätaren när de var på några av de mest utsatta platserna, berättade han.

När jag kom hem skrev jag en nyhetsuppdatering om donationen på AFU.se.

Innan jag kom så långt ringde jag Anneli som var på väg att simma med Ingela så jag svängde av mot Spånga för att kolla in andrahandsbutiken där. Till saken hör att jag tidigare i dag hört ett inslag på P1 där en man som arbetade med att samla det bästa och mest representativa av svensk jazz i ett antal boxar berättade om sitt arbete och om några av banden som han valt ut. Ett intressant inslag men som jag inte längre funderade nämnvärt över.

För det jag nu ska berätta har med sammanträffanden att göra och frågan om när ett sammanträffande är ett sammanträffande eller inte.

När jag parkerat bilen gick jag som vanligt in på bokavdelningen där jag tillbringade en kvart bland böcker och skivor. Hittade inget speciellt (en bok om forntida lite ovanliga platser som jag köpte men ingen skiva) och gick ned till kassan där det stod en back med lite finare skivor (de en trappa upp kostade tio kronor) som jag bläddrade igenom. Hittade en John McLaughlin som jag slog till på och kunde konstatera att det stod en hel del jazz där.

En av jazzskivorn gav jag en lite längre blick eftersom namnet på gruppen var mig helt okänt. ”Sevda” stod det med stora bokstäver på omslaget. Sa mig inget. Kanske inte så konstigt med tanke på mitt ljumma jazzintresse (sorry, Staffan!). Jag tog min McLaughlin-skiva och bok, betalade och gick till bilen.

I samma ögonblick som jag slog på tändningen gick radion igång och det visade sig vara en repris på jazzinslaget jag hört tidigare i dag. Och nästan det första ord jag hörde var hur mannen som intervjuades började berätta om den svenskturkiska gruppen Sevda!

Så hur ska man tolka detta? Vilken typ av sammanträffande skulle man kalla det för? Osannolikt? Ovanligt? Ett i högen?

När man tänker efter så måste jag ju ha hört Sevda nämnas redan då jag lyssnade till programmet första gången men inte kommit ihåg namnet på gruppen trots att jag stirrat på skivan en stund några timmar senare. Det hade alltså kunnat bli ett sammanträffande redan då. Fast inget av högre kaliber eftersom det gått säkert fyra timmar mellan gångerna.

Sedan var det ju så att jag kikat på rätt många jazzplattor (svenska) som fanns i backen så träffytan när det gällde svensk jazz var hyfsad. Där fanns säkert ett femtontal i alla fall. Sevda var långt från ensam jazzgrupp.

Men det är klart. Att mindre än tre minuter efter att jag stått och kikat på den och funderat över vad det var för konstigt band nästan omedelbart få höra namnet nämnas igen på radio är ju lite kul. Men kanske inte ett sammanträffande av kosmiska mått.

När Anneli kom hem lagade vi mat tillsammans och klippte ännu ett avsnitt av ”Designated survivor”.

Jag slog också en signal till en kvinna som överlevt en mycket svårt flygkrasch i Madrid 2008 där hon var en av 18 överlevande medan 154 omkom. Hon berättade en minst sagt gripande historia. Får se när jag kan publicera den.

Mellan midnatt och 01 satt jag och skrev brev. Hann med fem.

Pontus i soffan.

Och vi tog ut julen lite i förskott.

Tidskrifterna från Kiev.