Sista dagen på passet är aldrig fel. Då har man kört rätt hårt under fyra dagar och den femte brukar sällan bli särskilt annorlunda. I natt fick vi ju en bonustimme då sommartiden tog slut och det var jag rätt inställd på. Hade ställt om klockorna i huset – men inte mitt armbandsur!

Så när jag hade ätit lunch, läst ikapp en massa DN, svarat på några mejl och sett till så att huset såg fint ut i väntan på att Anneli skulle komma hem, ja då tittade jag på klockan och såg att den var 13.15. Alltså dags att börja ta på sig ytterkläderna.

Men någon sekund senare, precis när jag tyckte att jag hade väldigt snålt med tid och inte riktigt skulle hinna med allt jag hade tänkt mig, då föll poletten ned och jag mindes att jag faktiskt glömt att ställa om armbandsuret.

Så där satt jag med en extra timme! Faktum är att det var ett bra sätt att ta vara på bonustimmen för nu kändes den verkligen som bonus.

Så jag satte mig och ringde till Eileen Lloyd i södra London, den kvinna som jag och Carl-Anton träffade på ett sjukhem för några veckor sedan. Redan då var hon så sjuk att hon räknade sina dagar och när jag nu pratade med henne lät och väldigt trött och väldigt tunn.

Men Eileen blev väldigt glad över samtalet. Hon hade plockat ordning ett stort antal kassar med böcker åt AFU och väntade på att Lionel Beer (som jag bett hjälpa oss att hämta dem från henne) skulle komma. Själv väntade hon på transport tillbaka till sjukhemmet där hon nu räknade med att dö inom ett antal dygn. Det är så himla tragiskt.

När jag åkte till jobbet var det svårt att inte tänka på Eileen som lovade att ta med sig datorn och försöka hålla kontakten in i det sista.

Det blev åter en ganska skrivintensiv dag på jobbet. Men jag och Björn hann med var sin plankstek på Rosa Drömmar och sist på kvällen, som traditionen bjuder på vårt skift, blev det fika. Finfika med leverpastejmackor med smörgåsgurka som Erik fixat (bild ovan) och en flaska julmust som jag stod för.

Nu väntar några dagars ledighet.