I dag hade vi sovmorgon men eftersom jag vaknade 07 i vilket fall så kollade jag in mejl och lite annat. När vi båda hade kommit upp blev det frukost en trappa ned hos Bob och Sam. En blandfrukost med trekantsmackor jag och Carl-Anton sparat, gröt á la Carl, flingor, melon och te.

Jag kunde heller inte låta bli att ringa till Red Head, företaget i Dublin som bara struntade i att fixa vår transport i går, och berätta vad jag tyckte om det. Framför allt vad jag tyckte om att de aldrig ringde tillbaka. Förklaringen var att eftersom de int fått tag på sin chaufför och inte kunde hjälpa oss så struntade de helt enkelt i att berätta detta.

Istället gick de hem klockan 17. Var jag nöjd med det svaret? Gissa.

Efter vår lilla telefonkonversation satte jag mig i köket och tittade klart på Frank Zappa-dokumentären som var suverän med massor av material jag aldrig sett förut. Carl-Anton satt mitt emot och löste korsord.

Klockan 11 gav vi oss av för att köpa lite roliga ale och äta lunch! Målet var Morrisons supermarket i Stratford som Bob rekommenderat eftersom de har en stor avdelning med ale från mindre bryggerier. Och det stämde!

Jag insåg snabbt att det inte skulle funka med en vanlig kasse och frågade en butiksanställd om det fanns lådor någonstans. Tillsammans gick vill kassorna där det fanns banankartonger som vi förstärkte botten på och sedan var det bara att börja fylla på. Det blev ett fyrtiotal till slut för lite drygt £50.

Damen i kassan fick slita en del då transportbandet som jag ställt upp flaskorna på inte gick att sköta manuellt varför det hela tiden var flaskor som höll på att falla omkull. Men allt gick bra och jag kånkade ut den fyllda lådan.

Eftersom Bob skulle handla mat på KFC så gick jag och Carl-Anton tillbaka till butiken istället för att vänta vid bilen. Där plockade jag upp en låda John Smiths för £13 och ett par andra saker.

Sedan bar det av hem för friterad kyckling och pommes och givetvis en kopp te. Te- och friteratkvoten har jag fyllt väl den här resan. Framåt 14 tog sig Bob och Carl-Anton en lur medan jag satt vid datorn och svarade på Facebookinlägg, mejl och annat. En man hade skrivit till UFO-Sverige om hur han i natt trodde sig ha mött utomjordingar. Bad honom ringa vår rapportcentral vilket han skulle göra.

Nu när vi snart lämnar London och Bob och Sam är det bara att konstatera att vi blir väldigt väl omhändertagna av dem. Vi bor i ett eget rum längst bort i huset och har gott om plats där. Vi blir bjudna på frukost och lunch när vi är här och inte snurrar runt på vägarna. Dessutom är det givetvis perfekt att bo hos en person som Bob Rickard med exakt samma intressen som oss själva.

Att Forest Gate-området dessutom ligger väldigt bra placerat med M11 och A406 bara några kilometer bort och M25 tio minuter norr ut är perfekt.

När Hilary Evans gick bort såg det ut som att vi inte längre skulle ha en naturlig bas här i London. Något som kunde ha ställt till stora problem när det gällde våra insamlingsresor hit. Vi är ju starkt beroende av att kunna bo billigt (gratis) och att det finns plats att lagra alla saker vi samlar in.

Allt detta löste sig tack vare Bob.

Nu siktar vi på att åka vid 17-tiden och har fördrivit de sista timmarna med att, i mitt fall, fixa lite saker med min blogg, läsa Fortean Times och äta en sista bit kyckling.

När det väl var dags att säga hej då för den här gången överraskade Bob Carl-Anton med en present inför morgondagens födelsedag i form av en chokladask. Kul! Själva tackade vi för gästfriheten med en blomma till Sam som inte hann komma hem innan vi rullade iväg till Chelmsford.

Där ställde vi på den vanliga parkeringen vid Tesco innan vi gick till High Street med inte särskilt höga förhoppningar att hitta Oxfam öppet. Men givetvis var vi för sent ute. Klockan hade blivit strax efter 18. Jag plåtade öppettiderna inför nästa år.

Istället slog vi oss ned på McD för lite kvällsmat och Wifi. Svarade på mejl från Philip Mantle och ett gäng till och skickade egna till flera inom AFU och UFO-Sverige.

När vi kom fram till Harwich var klockan 21.10. Ingen kö. Men överraskande nog blev vi för första gången under mina Englandsresor stoppade för en säkerhetskontroll.

Jag fick öppna huven och motorn kollades samtidigt som en annan person gick runt med en spegel och kollade under bilen. Jag, men inte Carl-Anton, blev sedan kroppsvisiterad.

Sedan fick vi åka. Halvdan och onödig kontroll.

Men det gick snabbt att köra ombord och redan 21.45 var vi i vår hytt på däck 10 där vi med hjälp av Anneli kunde följa slutet på Sveriges match mot Nederländerna (stryk 0-2).

Efter var sin liten Baileys försökte vi sova.

En del av Morrisons ölutbud.