Upp 07 och iväg 08 efter att ha ätit gröt och rostat bröd hos Bob. Gröten stod Carl-Anton för och brödet plus te fixade Bob. Och just ordet havregrynsgröt har fått både Bob och Sam att skratta så att de nästan kiknade. Båda gjorde fruktlösa försök att uttala det.

Vi försöker ju lära Bob ett och annat ord. I går var det surströmming (också kul tyckte han) men det han minns från tidigare resor är raggmunk, eller raggamunk som han uttalar det.

När vi gav oss iväg mot Princess Alice Hospice där Eileen Lloyd vårdas för sista stadiet av en svår cancer tog vi M25 österut via Dartford Crossing. Till min stora förvåning fanns det inte längre några tullstationer när vi korsade bron utan istället såg vi en skylt där vi uppmanades att betala på nätet.

Den detaljen slet vi med när vi kom tillbaka till Bob senare i kväll men lyckades till slut skicka 2,50 Pund till den brittiska regeringen.

Strax före 10 parkerade vi utanför hospicet och strax därpå kunde vi gå in till Eileen på rum 19. Där satt en tunn liten kvinna som kämpar mot en svår cancer som enligt henne själv sannolikt tar ut sin rätt inom några veckor eller kanske en månad.

Men Eileen Lloyds ögon lyste och hennes röst var klar och tankarna helt i ordning när vi under flera timmar pratade om hennes liv med fokus på arbetet med Flying Saucer Review under 60-talet.

Jag hade också tagit med mig mitt exemplar av ”The Scoriton mystery” som Eileen skev i slutet av 60-talet, en bok om en brittisk kontaktperson som hade en Adamskiliknande historia att berätta.

Eileen berättade många saker som hon aldrig tidigare sagt till någon och vårt långa samtal, som jag spelade in, var bra på alla sätt. Vi avbröt kort för lunch i sjukhemmets fina matsal och kunde konstatera det vi redan förstått av den personal som knackade på under våra timmar hos Eileen att det här inte var ett vanligt sjukhus.

Alla var oerhört proffsiga och omtänksamma på ett sätt som jag aldrig upplevt någonstans tidigare. Vi som besökare behandlades lika bra och togs för givna av personalen.

Vid 15-tiden tog vi adjö av Eileen och bestämde att hålla kontakten via epost den tid som hon har kvar. Vi kom också överens om att AFU skulle få hennes böcker när hon var borta; inte jättemånga men ändå viktiga för oss.

Eileen själv skulle få komma hem i nästa vecka och lovade då att plocka iordning dem som skulle till oss.

När vi tjugo minuter senare parkerade utanför Lionel Beers hus i Hampton så tajmade vi det väldigt bra eftersom Lionel själv dök upp bara minuten senare. Vi har träffats många gånger tidigare och jag blev väldigt glad när han gick med på att åka till Eileen när hon väl kommit hem igen och hämta böckerna åt oss.

Lionel har ett hus fyllt av böcker och papper, mycket från den tidiga Buforatiden som jag fått låna av honom och kunnat skanna tidigare. Den här gången hade han inget sådant och vi var heller inte fokuserade på det utan pratade om ditt och datt men också om Scoritonmysteriet som även Lionel varit inblandad i.

Efter tre timmar tog vi hans bil och körde till kinarestaurangen Tintin några kilometer bort där vi hade tänkt bjuda honom på middag – istället bjöd han oss.

Tillbaka igen tackade vi ja till ett erbjudande från Lionel att ringa upp två gamla ufologer som jag var orolig för, Margaret Fry och Norman Oliver. Norman, som jag träffade för ett par år sedan (då vi fick punktering inte långt från hans hus) hade inte svarat på ett mejl jag skrev för tio dagar sedan men visade sig nu må bra och var glad att få prata med mig igen.

Margaret, som bor i Wales och inte hade svarat på ett svarsbrev som jag skrev till henne tidigare i sommar, visade sig vara okej även hon. Det var skönt att höra.

Tidigare i dag ringde Busty Taylor mig och bekräftade att vi kunde ses senare i veckan.

Framåt 20 tackade vi för oss och körde mot M25 och sedan A40(M) in mot London där jag tog en välkänd väg förbi Ikea (North Circular Road eller A406) som tar vid där M11 tar slut in mot Ilford. Och sedan var det inte långt till Bob dit vi kom vid 22 efter att ha tankat fullt igen inför morgondagen.

Återigen fanns det en parkeringsplats på gatan direkt utanför huset. Något vi inte var bortskämda med innan det blev reglerat med parkeringen här.

Jag tog en öl och en trekantsmacka som jag delade med Carl-Anton, svarade på mejl och pratade med Bob. Ett av mejlen från en ufovän i Kiev som dras med betydligt större problem än dem vi är vana vid i UFO-Sverige. Och så gick vi ned i den famösa källaren för första gången den här resan. Den är lika full som vanligt.

Framåt midnatt kändes vi oss klara. Ute blåser det halv storm.

Lionel Beer var sig lik.

Lionel studerar kartan så att vi ska hitta hem genom halva London