I morse väcktes vi av färjans glada truddelutt och ett meddelande om att det nu gick bra att äta frukost. Då var klockan 06.30 och trettio minuter före vår planerade väckningstid. För frukost hade vi tänkt hoppa till förmån för lite extra sömn,

Jag krånglade mig ned från överslafen och siktade in mig på duschen och när Carl-Anton avlöst mig där var det bara att börja kika ut på det långa hamninloppet till Hoek Van Holland.

Väl framme dröjde det ända till 08.30, en halvtimma efter utsatt tid, innan bilarna kunde börja köra av så jag mejlade Wim van Utrecht att vi nog inte skulle hinna fram till Den Artist, krogen vi hade bestämt träff på i Antwerpen, till 10.00 som vi bestämt.

Men märkligt nog gick det så bra att köra de 180 kilometerna till Antwerpen att vi var på plats 10.15. Då hade vi dessutom hittat den sannolikt sista platsen på den enorma gratisparkeringen (stans enda enligt en kille vi frågade) som var fullständigt spikad med säkert tusen bilar.

Wim har vi träffat för men det var ett par år sedan och vi slog oss ned vid ett bord på den trevliga restaurangen och pratade i nittio minuter. Wim berättade att han precis skickat iväg en bok om belgiska ufobilder mellan åren 1950 till 1988 (om jag minns rätt, men det ska bli en del två också) till tryckeriet och hade hoppats ha med sig ett exemplar till mig i dag. Så blev det inte.

Boken har han skrivit tillsammans med den spanske ufologen V-J Ballester Olmos, en vän också till mig, och den har tagit fyra år att bli klar med. Wim har också planer på en ungdomsbok om ufo där läsarna får fall som de ska lösa. Ingen dum idé.

Wim hade också med en bok med fantastiskt spännande bilder av isfenomen eftersom han vet att vi båda delar intresset för märkliga fenomen i naturen. Riktigt kul att titta i. Om han hittar ännu ett ex så lovar Wim att fixa ett även åt mig.

Medan vi pratade drack jag och Carl-Anton Cola i vanlig ordning. Lite trist.

Men mest pratade vi om arkiv och om vad han kan göra för att hjälpa AFU. Vi kom överens om att han skulle kontakta en äldre belgisk ufolog och höra med honom om hans arkiv. Själv har Wim, som är 57, redan sett till så att hans material tas över av en yngre kollega och att alla dubbletter kommer till AFU. Inte många som tänker framåt på det sättet.

När vi kände oss nöjda skulle Wim visa oss en butik där vi kunde köpa belgisk öl tvärs över gatan men när vi kom dit pågick renovering av lokalerna och den var stängd! Illa.

Istället vandrade vi tillbaka till bilen där vi skildes åt och Wim gav sig tillbaka hemåt. Jag och Carl-Anton gick till en liten restaurang för att äta lunch – som blev lätt men god. För 7 ICI på Waalsekaai 43 hade bara Croque att erbjuda för fem euro styck. Men de var goda och vi kände oss nöjda om än inte mätta när vi gick därifrån.

Sedan var det bara att ta sig ut ur Antwerpen och köra mot vårt motell för natten i Hollenstedt i Tyskland, 550 kilometer längre bort. Och det gick bra med ett stopp för tankning och köp av ett par Köstritzer Schwartzbier och en chokladkaka för senare bruk under kvällen.

Det blev visserligen rätt mycket bilkörning i dag men vägarna är mestadels bra, om än med mycket trafik. Men allt har funkat – även att köra på höger sida vilket först kändes lite knäppt när det väl var dags igen.

Klockan 18.15 passerade vi det hotell här i Hollenstedt som jag och Niklas bodde på tidigare i år så ett tag trodde jag att jag hade programmerat navigatorn fel men snart visade det sig att dit vi skulle, till Raststätte Hollenstedt, låg några kilometer längre bort.

Det är i alla fall här vi bor i natt. I rum nummer 1.

En trappa under oss finns matsal och en affär och motellet är ett stopp för både lastbilschaffisar och vanliga resenärer. Fullt med långtradare utanför vårt fönster. Så vi tog chansen att fylla på med en skinkschnitzel (Carl-Anton) och en jättekorv (till mig) med stekt potatis till båda och en sunkig Becks som enda ölalternativ till mig.

Eftersom Carl-Anton fyller år i dag bjöd jag på maten men undvek att sjunga för att inte skämma ut oss allt för mycket.

Vi 19-bläcket återvände vi till rummet för att smaka på godiset som Bob gett till Carl-Anton och för att i mitt fall äta upp den lilla chokladkaka jag investerat i. Men bäst var att äntligen få en bra öl i form av den mörka Schwartzbieren. Det underlättade livet.

Det blev en tidig kväll i kväll. Carl-Anton hann redan slockna en gång med korsordet i knät. Då passade jag på att svara på mejl. Sedan piggade han på sig men vid 22.30 så bestämde vi oss för att släcka.

Hytten på Stena Hollandica.

Vi hittade en plats bredvid polisbilen.

Carl-Anton äter Croque och kollar grattishälsningar på min mobil.

Ingen liten korv!