Dags igen. Åren har en tendens att ta slut men någon fyller hela tiden på med nya. 2025 är snart ett minne blott. Jag och Anneli firar in 2026 på Gondolen med vännerna Mats och Eva medan Niklas är i Köpenhamn och Malmö för att fira med vänner och Markus i Västerås för att göra samma sak med sina vänner.
Vi hoppas att 2026 ska bjuda på mycket positivt och att vi får vara med och bidra till detta positiva. Kanske man skulle önska sig fred i världen som en nyårsönskan… Eller kanske en ny lokal till AFU. Det senare är nog mer realistiskt skulle jag tro.
Och för UFO-Sveriges del hoppas jag att det fortsätter att gå bra för föreningen. Precis som det har gjort under flera år nu. I senaste numret av Folkvett skriver redaktören Dan Katz i en ledare något som visar att vi tas på allvar i alla läger numera:
”Föreningen är en föredömlig kombination av att med ett öppet sinnelag undersöka märkliga fenomen och samtidigt sträva efter att, som goda vetenskapare, noggrant undersöka vilka förklaringar som är rimliga. Man utesluter inget, men drar inte heller spekulativa slutsatser.”
Och om AFU: ”AFU – Archives for the unexplained – är en avknoppning av UFO-Sveriges verksamhet. Här har man samlat världens största arkiv för märkliga och potentiellt oförklarliga fenomen. En guldgruva för forskare, oberoende av om de vill undersöka det oförklarade, eller ser arkivet som en samling av moderna folksägner.”
Just så är det.
Gott Nytt År! Vi ses på andra sidan!
Det blev ett fint nyår för mig och Anneli tillsammans med Mats och Eva på Gondolen. Precis som förra året träffades vi på Sjöfartshotellet (som ägs av Scandic) för en drink och lite prat. Men en idiot som kastade en kraftig smällare precis vid ingången gjorde att Anneli fick problem med sin tinnitus vilket gjorde att vi senare på kvällen lämnade Gondolen lite i förtid.
På vägen till vårt nyårsmöte hamnade vi i en rulltrappa som stod still. Lång dessutom. Riktigt lång. Framför oss kämpade en tjej med en stor resväska och det syntes på henne att det gick trögt. Anneli tittade på mig och så frågade jag tjejen om jag kunde hjälpa till och tog tag i väskan. Man är väl gentleman.
Då befann vi oss mitt i rulltrappan. Och väskan visade sig väga exakt hur mycket som helst! Men nu gick det inte att backa, jag bar den och tog med allt tyngre steg sikte på trappans topp som aldrig verkade komma närmare. Väl uppe hade jag puls 140 och armarna och benen kändes som bly. När jag frågade tjejen om väskan innehöll guld log hon mot mig och tackade. Den höll på att bli min död.
I år var det mycket folk när vi kom till baren och det tog en stund innan vi kunde lämna våra barstolar för betydligt trevligare fåtöljer. Jag fick bartendern att gå ut i köket för att hämta en färsk gurka så att han kunde göra en bra Hendricks åt mig. Vi blev i alla fall sittande där i 90 minuter.
Och där upptäckte jag att Mats i år hade tagit på sig slips. Och jag hade lämnat min hemma. Det visade sig att han hade tittat på bilderna från förra året, då jag bar slips, och bestämt sig för att följa mitt exempel. Det var bara det att även jag hade tittat på samma bilder – och bestämt mig för att följa Mats exempel.
Så nu satt vi där med ombytta roller. Nästa år får vi komma överens om hur vi ska ha det.
Men 20.30 satt vi vid vårt bord med en välkomstdrink och snart också första rätten som bestod av kanapéer: En tartelette med sotad pilgrimsmussla, avokado, fingerlime och Baerii kaviar, en tartar på svensk oxfilé, örtemulsion och löjrom från Kalix, en pâte á choux, fylld med gruyère och färsk vintertryffel.
Förrätten följde i form av grillad hummertartar med emulsion på husets xo-sås, ingefära, chili och syrlig sallad (himmelsk!) innan den första huvudrätten i form av fisk bars in: Smörpocherad torskrygg med champagnesås, grand cru-löjrom, Baeriikaviar, forellrom och gräslök. Otroligt god!
Kötträtten följde: Oxfilé Tournedos Rossini med halstrad anklever, sauterad spenat, picklad syltlök, madeirasky och färsk vintertryffel. Också väldigt, väldigt gott.
Desserten var en trevlig Glace au four på vaniljglass och åkerbär. Sist men inte minst (jo, det var den nog), en nyårspralin. Jag har lagt in bilder på hela härligheten lite längre ned.
Jag drack en Omaka Aka till maten och lite senare en helt vanlig Mariestads. Man får ju tänka på sin hemstad när det vankas nytt år också.
Men sedan vandrade vi alltså tillbaka till Sjöfartshotellet för att det skulle bli lite tystare för Annelis öras skull och där blev vi sittande med var sin dryck tills det började närmare sig midnatt. För då var det bara drygt 100 meter till Slussen där fyrverkerierna syntes bra.
Inga nyårslöften men en stor kram på fyra blev det och så ringde vi till Niklas och Markus och önskade dem ett Gott Nytt År.
Eftersom vi bor i suburbia tog det sina närmare två timmar att ta sig hem den här natten. Skönt att komma i säng. Men väl där kom jag på att Tre Kronors juniorer spelade VM-match mot USA så jag blev liggande i sängen och tittade på tredje perioden i mobilen. Vinst med 6–3 och riktigt bra spel av killarna.
