Förmiddagen bestod av en kort jakt på mer risgrynsgröt men det visade sig att nu var vår favorit, Änglamarks gröt, slut. Kikade in på två butiker men det var lika illa på båda. På Coop i Barkarby, som alltså heller inte hade den gröten längre, träffade jag en dam när vi stod och rotade bland potatisen som berättade hur hon inte hade lyckats få tag på någon ansjovis. Hon hade verkligen försökt och till slut varit tvungen att köpa färdig – som var kass.
Och vi som trodde att ansjovisbristen var ett påfund av butikerna, men så var det alltså inte. Tur att Anneli kom över tre burkar innan krisen uppstod.
Efter min tur i grannskapet blev det lunch med pojkarna och Maria. Mannerströms jullax hade Anneli fixat och den serverades med pressad potatis. Sedan plockade Maria fram ”När då då?” som vi har spelat förut och som är ett kul sällskapsspel. Det gäller att placera in historiska (kända och ganska okända) händelser på en tidsaxel. Maria sopade banan med oss men vi tog revansch när pojkarna lämnat bordet och gav sig av hemåt. Nu var vårt gemensamma julfirande slut.
Och då blev det kortspel med ”Hjärter sju” som spelform och i dag hade jag tagit över den roll som Anneli hade i går, så då förstår ni att det gick bra. Maria hade tyvärr inte så lång tid att stanna eftersom hon skulle in till stan så jag och Anneli pysslade med lite av varje. jag dammsög till exempel och fixade med disken men hann också läsa i Jens Stoltenbergs bok som snart är slut.
Framåt kvällen tittade jag på de två sista perioderna i junior-VM där Sverige vann över Slovakien med 3–2. samtidigt sorterade jag klart allt material från Ernst Linder (en gång ordförande i Ifologiska sällskapet) så nu är det klart att levereras till AFU.
Ernst var en fantastisk person som jag lärde känna i slutet av hans liv. Han ordnade expeditioner till Medelhavet för att dyka efter arkeologiska fynd och körde bil genom Sahara till sydöstra Afrika för att dyka efter kvastfeningar. Han var nyfiken på allt och en otroligt trevlig och mjuk person. Vi pratade i timmar, först i hans lägenhet på Linnégatan och sedan på hans äldreboende där han skulle sluta sina dagar.
Jag lyckades rädda mycket av hans material men inte allt. En dag när jag ringde till honom svarade en släkting som berättade att de hade börjat rensa i hans lägenhet och tömma bokhyllorna! Och då levde Ernst fortfarande!
Innan jag hann dit hade en del fina och unika böcker hunnit köras till tippen men sedan fick jag stopp på galenskaperna. Det finns bara ett sätt att beskriva den typen av människor som hade satt i gång detta och det ordet börjar på ”i”. Jag orkade aldrig berätta för Ernst vad som hänt. Den bördan ville jag inte lägga på hans axlar.
Ernst blev 92 år och ni kan läsa om honom i den blogg som jag skrev när jag nåtts av dödsbudet. Jag saknar honom verkligen.
Ringde min (enda) kusin Ragnhild också. Hon har superkoll på alla i släkten och alla som vi träffat någon gång över huvud taget. Roligt att pratas vid en stund, det blir inte så ofta.
I säng före midnatt.
