Så snart jag kunde slog jag en signal till anhörigcentrumet i Enköping som jag hörde talas om på Radio Uppland i fredags. Alltså den plats där en tung ”sten” från rymden skulle ha slagit ned klockan 09 måndagen den 10 mars, alltså för exakt en vecka sedan. Och så snart jag fått svar så bestämde jag mig för att åka dit för att med egna ögon undersöka om det verkligen var en meteorit som fallit eller något helt annat.

Nu visade det sig att Anneli tagit bilen till jobbet och Niklas glömt Kian på infartsparkeringen då han kom hem sent i går så jag fick ta bussen till Jakobsberg där Anneli ställt Toyotan i p-huset bakom jobbet. Fick sällskap med Niklas som tog sig till Barkarby för att sedan ta Kian till Norsborg där han skulle intervjua några för sitt examensarbete.

Strax efter 10 var jag i Enköping och på Villa Sandgatan som anhörigcentrumet heter och där mötes jag av Monica Hallgren, en trevlig dam som tillsammans med sina två kollegor Karin Andersson och Sonja Hagelin hört smällen och hittat stenen för en vecka sedan. Nu låg den i en monter på ett rum och ingen ville egentligen röra den eftersom man misstänkte att den kunde avge strålning. Där kunde jag snabbt lugna Monica. Stenar från rymden är inte farliga.

Monica berättade hur de tre hade varit ute på baksidan och burit möbler men kommit in och stått och pratat i kanske fem minuter några meter från dörren ut då de hörde en fruktansvärd smäll och den av dem som stod med ansiktet mot fönstret såg ett litet dammoln yra upp några meter utanför dörren.

När de gick ut hittade de en stor sten, som egentligen är en klump av järn, liggande på en betongplatta som slagits sönder. Den verkade helt klart ha fallit från skyn. Märkligt nog tog ingen av dem upp den utan Monica petade lite på den med ena skon och det skulle dröja tills någon dag senare innan de bar in den.

Jag pratade länge med Monica under förmiddagen, spelade in hennes berättelse på film och på en digital bandspelare. Vägde stenen på en våg som fanns på boendet och den visade sig väga 1.254 gram. Med hjälp av en vattenbehållare så kunde jag också beräkna dess densitet, 6,270 gram/kubikcentimeter, vilket är något mindre än vad järn brukar ligga på. Och det kan nog stämma eftersom stenen verkade ha en del orenheter i sig.

Nu är jag tveksam till att det verkligen rör sig om ett ”stjärnfall”, vilket Monica och de övriga givetvis hoppas på. Metallklumpen har en hel del vassa ytor och ser också ut att ha varit formad på något sätt. En meteorit blir mycket mjukare i formen då den värms upp på vägen in i atmosfären. Orenheterna i form av en del blå fasetter och en del ljusare områden stämmer heller inte riktigt med en meteorit.

Jag gick över till närmsta grannen, Josefssons, som hyr ut maskiner och liftar, för att höra vad de hade för sig klockan 09 för en vecka sedan. Pratade med chefen Clarence Josefsson och en anställd, Daniel Lindgren, men ingen av dem kunde skingra dimmorna. Inte heller några på ett kommunalt förråd, parkförvaltningen, som låg nära kunde hjälpa mig.

Den stora frågan är ju hur metallklumpen hamnade där den hamnade. Skadan på plattan visar att den fallit från en viss höjd. Ännu så länge är detta en gåta.

Hemma igen, efter stopp för lunch på Enköpings McD, ringde jag geologen och meteoritkännaren Ulf Hålenius på Nordiska riksmuseet som hjälpt mig många gånger tidigare. Mejlade bilder och uppgifter och hoppas nu få hans utlåtande i morgon.

Under tiden ligger järnklumpen i sitt glasskåp och är ett spännande minne för personalen på Villa Sandgatan. För oavsett utgången så är det en underlig historia den har bjudit på.

Hemma hade Markus varit på en övningskörning i snögloppet – för det har snöat i natt och allt är åter vitt en liten stund – och var nöjd med hur det hade gått sa han. Han kände sig seg och låg i sängen och vilade när jag kom tillbaka men senare på dagen satte han igång med att läsa teori.

Själv laddade jag in bilder och ljud och gjorde i ordning materialet som jag samlat in från Enköping innan det var dags att åka tillbaka till Jakobsberg och hämta Anneli för att tillsammans åka till Sollentuna och få våra färdiga pass. Vilket gick snabbt.

Under eftermiddagen har jag jobbat med det föredrag som jag ska hålla i Västerås senare den här månaden och känner mig klar med det mesta. Har sorterat in lite nya Eugen Semitjov-klipp i min samling och dessutom softat lite framför ett par avsnitt ”Simpsons”.

Pratade en stund med Ebbe Schön, som jag ska träffa i morgon, Christer Nordin, som det var ett tag sedan jag pratade med, Andreas Nyberg, min redaktör, och Anders Dahl som jag också ska träffa lite kort under morgondagen. Nu är klockan 00.30 och datorn ska få vila en stund. Snart jag med.

Enköpingsstenen i närbild.

Här syns sprickan i plattan och var stenen låg.