I dag var det ventilationsteknikern som väckte mig någon timma för tidigt och detta för att berätta att han kommer hit i morgon klockan 08! Så inte nog med att han förstörde min sömn i dag så ska han förstöra den i morgon också…

Att jobba skift och sent har sin sidor efter de flesta andra förutsätter att man är ledig på helgerna och att när man inte är det håller sig vaken från tidig morgon för att kunna gå till jobbet. I mitt fall är inget av detta någon bra beskrivning av mina arbetsvillkor.

På förmiddagen ringde Sven från Falköping. Det var skönt att höra att han klarat julen bra. Det är en tid på året då han inte mår så bra men av rösten att döma så hade det gått bättre än på många år.

På jobbet fick jag i uppgift att skriva två artiklar till papperstidningen om det försvunna, och sannolikt kraschade, indonesiska passagerarplan som i dag försvann från radarskärmarna med 162 personer ombord. Det tog ett par timmar men blir ett uppslag i tidningen.

Men jag fick också ett spännande mejl från Tobias från rapportcentralen som hade fått det skickat till sig från en man i Korsträsk utanför Älvsbyn. Där berättade en man om en mycket ovanlig händelse en sommardag 1957, då var mannen fem år men han säger sig aldrig kunna glömma det som inträffade:

– Jag har tänkt på det hela mitt liv, sa han till mig när jag ringde upp.

Mannen beskrev hur han befann sig 15–20 meter utanför Café Centrum i byn dit hans mamma gått in för att hälsa på en släkting. En stor vattenpöl på den öppna platsen lockade honom så han hoppade omkring i den när han plötsligt upptäckte hur ett närmare tre decimeter långt och kanske en decimeter högt föremål flög runt honom.

– Det blänkte som silver och flög långsamt runt mig. Det var så nära att jag kunde ha tagit i det om jag sträckt ut armen, men det vågade jag inte.

I omkring fem minuter rörde sig föremålet i en cirkel runt pojken som följde det genom att vända sig efter det. Men till slut blev det för mycket och när föremålet befann sig längst bort från caféet rusade han dit för att hämta sin mamma.

– När jag vände mig om kunde jag se hur föremålet stannat till i luften då jag inte längre var kvar. Det var helt klart medvetet om mig.

Men mamma ville inte följa med ut. Kanske för att femåringen ville att hon skulle komma och titta på ”en flygande bulle”. Det lät helt enkelt för fantastiskt.

– När jag själv kom ut igen så var föremålet borta, berättar mannen.

Intressant. Det är precis sådana här lite bagatellartade men fullständigt svårbegripliga fenomen som får mig att gå igång. Mannen har lovat skicka teckning och karta. Vad det var han såg är omöjligt att säga. Tänk om det hade hänt i dag med möjligheten att ta bilder. Fast, vilken femåring har en mobil? Inte ens i Sverige är det nog särskilt vanligt.

Eftersom det är sista dagen på passet och dessutom sista arbetsdagen i år så valde både jag och Staffan att ta var sin entrecote på La Barca den här kvällen. Smakade utmärkt. Vägen dit var om möjligt ännu iskallare än den var i går.

Senare på kvällen fick DN bilder på vackra vertikalpelare inskickade. Det kunde jag inte låta bli att skriva en blogg om. Härligt att det nu börjar bli dags för detta fina fenomen, och därmed också för bisolar och halor. Nu är det bara att hoppas att jag har kameran med när de dyker upp.

Nu är passet alltså slut och nu väntar fyra dagars ledighet.