I dag fick vi besök av en elkille som såg till att ström drogs fram till slavsändaren för vår wifi som vi ville ha upp på väggen i hallen. Ni kan se hur han skruvar fast den på bilden ovan. Så nu kan vi se på SVT Play på teven utan några sladdar och utan att ha slavsändaren på golvet med sladd som alla riskerade att snubbla över.

Han fixade också så att vi fick en lampkontakt till i taket över matsalsbordet vilket gör att vi nu kan fixa två lampor där och få bra belysning över hela bordet, något vi har saknat länge.

Innan dess jobbade jag med ”Mötet i gläntan” i några timmar, pratade med Gösta Fasth igen och fixade med texten till bibliografin. Nu hann jag inte lika mycket som jag hade tänkt i dag eftersom elkillen kom men lite framåt gick det i alla fall.

Ute liknar det fortfarande vinter med en hel massa snö. Rätt trevligt om man bara inte måste ge sig ut i det under en längre tid. Vägen till busshållplatsen är lagom och ett tecken på att vintern varit snäll mot oss är att det inte finns någon större snövall att klättra över i slutet av gatan där vägen genom det lilla skogspartiet börjar. En del vintrar har vi fått skotta hål i den men nu går det bara att lyfta lite lätt på fötterna.

Har fortsatt läsa Oliver Sachs på buss och tunnelbana, ett trevligt sällskap med alla dessa olika typer av hallucinationer som han där tar upp. Folk kan se en hel del saker som inte finns och Sachs själv berättar om hur han efter att ha tagit en drog först inte märkte något alls och till slut gav upp och började pyssla med vardagsgöromål.

Då knackade det på dörren och ett par vänner kom in. Han pratade med dem och frågade vad de ville äta till frukost så han gick ut i köket och fixade ägg och skinka. Men till hans stora förvåning fanns det inte en kotte i rummet när han kom in med maten som han helt sonika fick äta up själv.

En stund senare hörde han en helikopter hovra utanför fönstret och fick se sin mor och far i den. Snabbt rusade han in i duschen medan helikoptern landade utanför. När han kom tillbaka fanns det inte det minsta spår av vare sig helikopter eller föräldrar. Hjärnans sätt att spela oss spratt är fantastisk.

Lugn kväll på jobbet, skrev ett gäng artiklar och lite åt papperet också men inga stora händelser. Jag och Staffan gick till Lilla Asien och åt biff av olika slag. Fem över ett kom jag på att det var dags att gå hem!