Vaknade redan klockan 06,onödigt tidigt men så är det fortfarande. Resan och tidsomställningen ställer fortfarande till det. Så jag låg kvar i min uppblåsbara säng och läste lite mejl och väntade på att klockan skulle bli dags att gå upp.

Huset vi bor i är fantastiskt fint och vi kunde äta frukost med utsikt över Stilla havet där en dimmmbank rullade allt närmare. Till slut var den framme och då såg vi inte det minsta av vattnet längre. Men då var vi färdigätna och på väg till Eureka där Ylva skulle besöka en tandläkare för sin onda tand.

Jag tog Ylva och Anneli i bilen och vi lämnade Markus och Niklas på stranden i Trinidad för att bada medan vi åkte till Eureka där vi skulle vara klockan 10.15 för att träffa Jannie och Howdy vid tandläkarens mottagning. Och det gjorde vi och Ylva fick sin kontroll som visade att det inte var det minsta fel på tanden utan på bihålorna – där ser man. Så medan jag och Anneli satt och pratade med Jannie så fick Ylva ett recept på roliga tabletter som skulle få henne på fötter igen.

När hon kom ut igen så tackade jag för mig för att åka till Trinidad för att hämta grabbarna medan tjejerna åkte med Jannie Howdy till Lost Coast Brewery för att äta lunch och provsmaka öl.

Eftersom vi hade ont om tid så gick jag och grabbarna till en restaurang nere i hamnen i Trinidad och åt Clam Chowder, hamburgare och Fish’n Chips på Sea Cliff med en trevlig utsikt mot det gröna vattnet utanför. Men på andra sidan ett mindre berg låg dimman fortfarande tät och där hade killarna sett en säl fem meter ifrån dem tidigare i dag.

Sedan var det dags att åka mot Eureka för att träffa James Borges som vi hade bestämt med klockan 13.15 i korsningen K Street och 15th Street dit vi kom några minuter före utsatt tid och snart dök James upp, gående på andra sidan gatan.

James visade sig vara en trevlig kille som hade tagit om hand Borderland Sciences Research Foundations papper, en hel del av dem sedan 1940-talets slut. Men, som vanligt när det gäller våra packningsresor, så visade sig allt inte vara så enkelt. De pallar som vi hade betalat en hel massa pengar för var rena skämtet, stora som en utvecklad dagstidning och inte användbara till något eftersom lådorna inte passade på något sätt.

Så jag ställde fram min dator inne i det garage där det mesta av samlingarna fanns och gav James som uppgift att leta reda på en firma i Eureka som sålde pallar. Niklas visade honom hur man sökte på nätet och snart hade James hittat en firma och jag bad Niklas att ge honom sin telefon för att ringa och fråga. Själv hade han ingen mobil.

Efter några misslyckade samtal så fick han träff och tillsammans åkte vi till ett företag i norra Eureka där det fanns gratis pallar att hämta. Tre stycken stuvade vi in i bilen sedan vi fått dem gratis och återvände till garaget där grabbarna jobbat på och byggt lådor under tiden som vi varit borta.

Samlingen låg i lådor, huller om buller, i två garage som låg intill varandra. Och damm och döda spindlar rådde det ingen brist på. Vi jobbade som vi brukade göra, när donator började bli fundersam på hur mycket till han skulle skicka med så plockade jag fram lite nya argument. Bland annat visade jag James samma presentation (fast minus en del typiskt brittiskt) som jag visade för Jacques Vallée i San Francisco.

Efter en stund kom en granne, en kvinna, fram och undrade vad vi sysslade med vilket Niklas förklarade. Kvinnan noterade nöjt att också hon trodde på ufon och det var ju bra. Själv hade hon en hudsjukdom och stod med handen framför halva ansiktet medan vi pratade.

Vi slet i fyra och en halv timma, med avbrott för vatten och mackor som vi hade tagit med, och med hjälp av de nya pallarna kunde vi till slut få ihop 72 lådor, vilket inte låter så mycket om man jämför med jättesändningarna från London. Men innehållet i kanske hälften av dem är riktigt bra med dokument, brev och bilder som är unika.

Grabbarna byggde lådor men Niklas var också inne i förråd nummer två och tömde fem arkivskåp (och James ett sjätte med vhs-band) med det allra mest ovanliga materialet. Jag jobbade mest i garaget och försökte få James att skänka saker som han från början tänkt spara. Vilket lyckades bra.

Det enda som han till slut behöll var några böcker, ett stort antal extra överex av den tidning BSRF gav ut och ett antal lådor med böcker som han sålt och säljer.

Vi hade några kul och intensiva timmar i garaget men med en hel del funderande på hur vi skulle packa pallarna på bästa möjliga sätt. När vi äntligen var klara skakade vi hand med varandra och jag mejlade Anders på AFU så att han skulle betala ut de pengar som James ligger ute med.

72 lådor på väg till AFU alltså.

Själv styrde vi mot Trinidad för att träffa Ylvas släkt som skulle samlas där vid 18-tiden. Och det hade de. Jag och Markus hoppade snabbt in i duschen medan Niklas gick ned till stranden för att göra det han inte gjorde i förmiddags (för höga vågor) – nämligen bada.

Kallt var det men skönt säger han själv.

Sedan satt vi alla på veranden ett tag och drack kall öl (lokal IPA under namnet Sasquatch) och åt snacks, pratade och hade trevligt. För den här familjen är riktigt kul att ha att göra med. Men vid 19.30-tiden packade vi oss i väg i bil mot The Larrupin Café, som visade sig vara en restaurang i utkanten av Trinidad, där vi fick ett lång bord för tolv personer.

Jag och Niklas åt hälleflundra medan Markus åt en köttätt. Till det drack jag och Niklas en IPA och Markus den lokala cidern.

Bland Ylvas släktingar hade jag en samlarfrände i Jack Nash som väl hade en något annan inriktning på sitt samlande än jag. Eller vad sägs om följande: 256 annonser för Absolut Vodka, 6.490 ölflaskor, 6.410 ölburkar, 2.385 ölöppnare och kyrknycklar(!), 395.000 samlarkort, 105 Swatchklockor, 703 Playboytidningar, 982 cigarrettpaket, 148 årsböcker och 1.719 flingpaket. Och det är ändå bara en del. Jag begåvade honom med ett par visitkort vilket ökade den samlingen något litet.

Vi fick en riktigt trevlig kväll med många skratt och bra samtal. Alla fick oss att känna oss som att också vi, inte bara Ylva, var en del av släkten. Och när vi väl skildes åt, tillbaka utanför huset där vi bor, så var kramarna många och önskemålen att ses igen likaså.

Tipsen om vad vi skulle kunna se på vägen till Eugene i morgon var också många och vi kom inte ihåg hälften när vi väl satte oss runt bordet inne i storarummet för att summera dagen. Först vid 00.30 var det dags att törna in efter att vi smakat på en burk med vodka som en av tjejerna lämnat kvar till oss (blandat med lite slödrick) plus en god lokal öl igen.

En mycket bra dag.

Jag och James i garaget.

Ylva i det fina huset som vi bor i.

Niklas tar en catnap.

Dimman nere vid stranden i Trinidad var dramatisk.

Markus vid restaurangen nere i hamnen.

Ylva med släktingar och Anneli.

Ylva och Howdy på verandan innan vi åker till restaurangen.

Jannie till höger.

Det blev rätt trång i bilarna när vi skulle till restaurangen.

Storsamlaren Jack Nash i diskussion med Anneli och Ylva på restaurangen.

Hela matgänget på trappan utanför restaurangen.

Det blev trång även på hemresan. Småpojkarna fick åka där bak.

Ylva fick en signerad meny från sina släktingar.

Lite medel mot en ond tand.