Frukosten på hotellet i Salt Lake City var inget som hamnar i Guinness rekordbok men några rostade brödskivor och ett par glas juice satte i alla fall igång dagen sedan vi packat våra väskor.

Anhalt ett blev Wahlgrens för att köpa lite ny solskyddsfaktor något vi räknade med att behöva i dag när målet var nationalparken The Arches utanför Moab. Och med tanke på att temperaturen visade 39 grader som mest i dag så var köpet väl befogat.

Vi tog Interstate 15 ut från Salt Lake City och sedan, från Spanish Fork, väg 89 och sedan en slingrande US 6 som gick upp och ner i bergen precis som vi börjar vi vana vid. Framme i Price tog vi en paus och handlade lite att stoppa i magen.

Kolbrytning verkar vara den stora utkomstkällan här i trakten och Carbondale, som vi passerade strax före Price, verkade helt uppbyggd kring gruvindustrin.

Dagen blev rekordvarm och passerade som sagt 100-strecket till 102 Fahrenheit under eftermiddagen. Luftkonditioneringen fick göra skäl för pengarna i dag.

Framme i Green River åkte vi raka vägen till hotellet, Americas Best Value Inn, som låg längst bort i stan men då också närmast Moab. Eftersom vi var alldeles för tidiga fick vi nöja oss med nycklarna och att checka in innan vi satte oss i bilen igen och nu med en lunch i Moab som mål.

Det blev premiär för oss med att äta på Dennys som vi aldrig satt vår fot på tidigare (förutom Markus givetvis) men eftersom det egentligen bara finns två huvudtyper av restauranger här, de som serverar hamburgare och de som serverar mat som bygger på rostat bröd och annat frukostliknande, så var överraskningen trots allt inte så stor.

15.30 var det så äntligen dags att ge oss in i The Arches. Planen var att hinna med så mycket som möjligt i dag och ta resten i morgon, men så skulle det inte bli.

The Arches är ett stort område vars stenformationer tar andan ur en. Namnet har nationalparken fått av de många broar/fönster/bågar som bildats i bergen. De röda bergssidorna påminner mycket om Uluru och The Olgas i Australien som vi har haft nöjet att se och bestiga (Uluru) två gånger till och med.

Klockan var alltså ganska mycket när vi tog oss an parken och körde upp längs den slingrande serpentinvägen. Men faktum var att vi hann med massor och ändå kunde njuta av de vackra järnröda formationerna.

En av de häftigaste platserna var Den balanserande stenen som såg ut att vara på väg att falla vilket ögonblick som helst. Där, och på flera andra ställen, bad jag en av de många japaner som den här resan bjuder på, att ta en familjebild av oss fyra.

De flesta platserna låg ganska nära vägen men det fanns några som man fick gå ett par kilometer till. Och det gällde att ha med sg vatten och dricka mycket. Med temperaturer närmare 40 svettades vi ordentligt och på flera platser fanns varningar om att det var förenat med livsfara att ge sig iväg längre sträckor utan ett par liter vatten per person i ryggsäcken.

En sådan plats fanns där vägen i parken tog slut och ledde till flera formationer som låg fem kilometers gångväg bort. Men så långt tänket vi inte gå utan nöjde oss med 1,6 kilometer till en båge som kallades för Skyline och som var tunn och vacker. Ni kan se den här nedan.

Men den båge alla vill se heter The Delicate Arch och kräver en vandring på 2,5 kilometer i nästan ständig uppförsbacke. Man klättrar totalt 150 meter uppåt vilket känns i benen. Och min stackars hälsporre som gjort att varje steg den här resan har känts mindre bra (för Vi lyckades faktiskt ta oss dit på 30 minuter med ett par vattenpauser och, för Annelis del, ett oväntat möte med en hare högt upp bland klipporna. När vi var nästan framme gick det en liten avsats runt klippsidan som gjorde att man helst höll sig inåt klippväggen. Det var rätt många hundra meter ned om man tog ett snedsteg.

Men sedan kom vi fram och trots att det satt många där så var det en häftig upplevelse att se den stora bågen och allt som fanns omkring den. Ni kan ana lite av den känslan på de bilder som finns här nedan (paddabilder som vanligt).

Vi fick hjälp att ta en familjebild av en icke-japan (!) och sedan plåtade jag pojkarna stående i bågen, något som flera gjorde. Ett man som ställde sig under stenbågen överraskade sin flickvän med att ta upp en ring ur sin ryggsäck och fria till henne och när hon tackade ja jublade alla.

Efter tjugo minuter gick vi tillbaka för att in te drabbas av mörkret. Vägen ned var lättare för benen men värre för hälsporren men allt gick bra och vi var tillbaka vid bilen 30 minuter senare.

Hungriga.

Efter lite diskussion bestämde vi oss för att pizza vore bra och svängde av mot Moab för att försöka hitta en pizzeria, vilket inte var så lätt. Nu var det helt mörkt och vi cruisade längs huvudgatan ivrigt spanande. Till slut upptäckte Markus en skylt och så löste sig matproblemet.

Lite längre bort inköptes kalla drycker i form av läsk (ständigt denna läsk i detta land) och sedan var det bara att köra fyrtio minuter till vårt hotell i Green Valley. Faktiskt första mörkerkörningen på resan.

Två pizzor på fyra var precis vad vi behövde och likt hungriga vargar glupade vi i oss dem vid vårt lilla, runda bord, innan pojkarna stack till poolen för att hinna ta ett dopp innan den stängde vid midnatt.

Nu är klockan 00.42 och det är dags att sova. Sovmorgon i morgon har vi lovat oss själva.

Markus och Niklas under The Delicate Arch.

En panoramabild över platsen.

Och här är delar av familjen i ännu ett panorama.

Och här är familjen framför Skyline Arch, som finns på en annan plats i parken.

Markus kollar utsikten.

Pojkarna vid The Garden of Eden.

Den balanserande stenen.