Klockan 05 i morse gick mon morbror Nisse bort efter ett par veckors sjukdom. Jag hann träffa honom för en vecka sedan då han fortfarande gick att prata med men i dag på förmiddagen ringde mamma från Jönköping och berättade att han somnat in för gott i morse.

Jag har bara goda minnen av Nisse. Han var alltid intresserad av oss och våra barn och det var roligt att prata med honom. För mamma blir tomrummet efter sin bror stort. Hon har pratat med honom på telefon varje vecka och den sista tiden har hon varit hos honom och hans fru Majbritt i Jönköping för att avlasta och hjälpa till.

Så det var en tråkig förmiddag och jag kan bara ana hur det måste kännas för mamma som nu är ensam kvar från sin familj. För mig blir det ännu viktigare att fortsätta hålla en tät kontakt på telefon.

Ser att Jyllands-Posten har en artikel om en mamma och hennes tolvårige son som tror sig ha sett ett meteoritnedslag i söndags kväll. Läs artikeln HÄR. Så fort jag såg rubriken så förstod jag att den inte stömde och efter att ha läst den så stod den saken helt klar. Allt de två hade sett var hur em meteor hade farit över himlen och sedan försvunnit. Varför de trodde att den slagit ned är en gåta.

För så är det nästan alltid. För att inte säga alltid. Någon ser en meteor och utgår ifrån att den är nära och därför måste ha slagit ner bara en bit bort. Att folk i gemen inte kan bedöma avstånd i mörker, särskilt inte till en ljusstrimma, har jag full förståelse för men att de experter som tidningen talat med inte kläcker ur sig att meteoren antagligen inte ens nådde marken utan brann upp är mer än underligt.

Kvällen på jobbet blev intensiv under några timmar. Samtidigt som jag bevakade ”West End Star” som gick på TV3 – och intervjuat vinnaren (en mycket glad sådan) – så sköt en galning fem kvinnor i Chicago och ett gruvras inträffade i Kiruna – med en död. Då fick man hålla tungan hyfsat rätt i munnen och kasten mellan allt som skulle ut blev rätt våldsamma.